I onsdags publicerade vi på Sporten en intervju med Libk:s tränare David Gillek där han sa: "Överhuvudtaget tycker jag att innebandyn i dag saknar profiler som väcker känslor och är på väg att bli en sport där känslor inte finns med". Det här citatet har fått mig att fundera och också insett att jag har en annan syn på situationen. Jag tycker att det finns en hel del profiler inom innebandyn. På ett sätt tycker jag också innebandy känns renare just känslomässigt än vad till exempel ishockeyn gör i dagsläget. Ishockeyn har kommit mycket längre när det gäller medieträning och medievana vilket gör att intervjuer omkring matcherna känns alltmer opersonliga och genomtänkta. Sanningen är att det är det opolerade och ofiltrerade man som tv-tittare eller publik vill åt. Här har innebandyn en hel del att ta tillvara på i det läget man befinner sig i. Klubbarna måste bli bättre på att lyfta fram sina profiler i sina egna kanaler till att börja med –för att sedan få dem att lyftas fram ännu mer utåt av de traditionella medierna. När dessa nya tv-avtal har skrivits finns en större plattform för att få spridning på sköna citat och stora känsloyttringar. Om klubbarna bara är smarta så finns det vägar att gå. Samtidigt måste också journalisterna våga ställa de obekväma frågorna lite oftare. Då kommer känsloyttringarna mer naturligt.
För att förtydliga min poäng: Profilerna som väcker känslor finns redan i ligan – det gäller bara att ta vara på dem på ett bättre sätt.