En tid som denna tål det att påpekas. Mångfald berikar. Vad hade LHC varit utan sina utländska spelare? Vad hade SHL varit utan sina importer?
Svaret är det samma på båda frågorna. Så mycket sämre. Så mycket tråkigare.
Tänkte på det när jag satt i det som återigen heter Gavlerinken och såg hur Broc Little och Jacob Micflikier gjorde två nästan identiska mål med skott från kanten bakom olycklige Bernhard Starkbaum.
LHC var i överläge och släppte det aldrig även om det på grund av slarv och ren bekvämlighet faktiskt höll på att bli match igen i tredje perioden. Det borde det inte ha blivit och det är just den typen av agerande som bara måste bort. I går var det de så ofta hyllade Jeff Taffe och Jonas Junland som syndade värst. Har du 4–0 att gå på ska det banne mig inte behöva bli spännande.
Det finns inte många lag som kan ställa till det på samma sätt. Det blev så igen trots att det egentligen borde ha varit omöjligt. Som solklara 4–0 efter två perioder. Som 4–1, numerärt överläge, tekning i offensiv zon – och så baklängesmål tolv sekunder senare.
Där finns fortfarande mycket att jobba med.
Försvars- och inställningsmässigt, inte minst.
Karaktär krävs alltid och inte bara när man vill. LHC glömmer ödmjukheten och trampar i den otäcka bekvämlighetsfällan alldeles för ofta.
– Vi gjorde inte jobbet. Det var fram och tillbaka och upp och ned, som Magnus Hävelid, assisterande tränaren, helt riktigt uttryckte det.
Men för att återgå till där vi började: som så många gånger förr denna hockeyvinter var det spelarna med utländskt ursprung som visade vägen. Tittar du på poängligan för hela serien blir det ännu tydligare där åtta av de tio bästa är importer. När de bästa svenska spelarna försvinner till väst och öst har SHL blivit en liga där nästan alla affischnamn har sina rötter på andra ställen i världen.
Det är tur att de finns.