När jag hämtade ut min fotoväst i Jiks kansli någonstans under Jönköpings idrottshus, det maffiga templet som innehåller totalt fem planer, berömde jag Jönköpings borg. En fantastisk arena att vara i för både folk och aktiva. En mötesplats med gångar och vrår och branta läktare för lirare att jubla mot. "Men ändå kommer inte publiken", suckade Jik-eldsjälen som var väst-ansvarig.
Nej, och kanske kan jag förstå det. Att locka publik handlar inte om arenan, utan om hur hemmalaget spelar. Visst, Jik har ett ungt lag, men boxplay vill jag inte se, och jag tror inte folket eller fansen vill det heller. Inte i spel fem mot fem. På hemmaplan? När lagen gör så, Libk gjorde det också lite som svar, blir innebandy otroligt statiskt och tråkigt. Det blir tempofattigt och sövande, även om målen trillar in.
Jik sköt två skott i andra perioden. Det var då Libk avgjorde matchen. I tredje perioden, när Jik var tvunget att vilja, sköt laget 21 skott. Det säger en del om att lagidrott handlar om framåtanda och inställning och att våga.
Libk då? Ja jag gillar tränaren Johan Astbrants lilla schackdrag. Att kasta om lite här och var i kedjorna gav ny energi. Återstår att se om ändringarna var permanenta, men det gav frukt den här gången, inte minst med nya trion Palmén, Wahlgren och Zetterström.
På skadefronten oroar Oskar Seths "lower body-skada" och Anton Karlssons fortsatta knäproblem. Ingen av dem spelade mot Jik. Oklart med Seth om nästa match och Karlsson har fått ett speciellt schema för att klara av SSL-spelet.
Trots lite strulighet och motstånd som spelar på konstiga sätt så känns det som att Libk ofta hittar vägar att vinna, på olika vis. Det finns många vinstknep i verktygslådan.
Jag applåderar det, även om Jik, beläget precis vid slutspelsstrecket, var en besvikelse i det här derbyt.