Är det inte märkligt hur fort man vänjer sig? Jag minns med fasa LHC:s avslutningsmatch mot Oskarshamn i våras. Tomma läktare och alldeles tyst i arenan. Som hämtat från en av de där tragikomiska filmerna av Roy Andersson som jag nog aldrig riktigt kommer att förstå mig på.
Så tyst. Så dystert. Så grått.
Nu var i och för sig ett antal hundra, inklusive dem i restauranger och loger, på plats, men i en arena för 8 300 åskådare var det bara spridda skurar. Publiken saknas aldrig så mycket som när den inte är där, men den dystra känslan som jag minns den från då var ändå inte alls lika påträngande nu.
Jag antar att man vänjer sig.
Ungefär som Kjell Höglund sjöng för många år sedan.
Man vänjer sig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Det är klart att jag som alla andra saknar publiken. Som bara den. Jag bara älskar samspelet, utbytet av känslor och enögda åskådare som skriker, som lyfter fram sitt lag och som tycker att precis vartenda domslut är felaktigt. Men när matchen nu väl var igång slog det mig att jag ändå var fullt koncentrerad på det som skedde på isen. Som en vanlig match, men ändå inte.
Frågan är om det i virusets spår finns en risk att vi också vänjer oss vid att konsumera idrott i sköna tv-soffan, med tilltugg, vassa produktioner och närbilder på allt det viktiga? Jag hoppas ju inte det, men tror att risken finns. Även om det finns ett starkt uppdämt behov av liveevenemang kan det efter allt som hänt bli svårare att locka de stora massorna till både idrott och kultur. I tider som dessa går det fort för oss vanedjur att anpassa oss till det nya normala.
På gott och ont.
Även om det skulle tillåtas att fylla Saab arena i morgon (vilket inte kommer att hända inom överskådlig tid) så tror jag inte att man skulle lyckas med det. Naturligtvis mest beroende på nuvarande smittorisk, men inte bara det.
Det finns vinster som betyder mer än andra.
5–4 mot Djurgården betydde mer än tre poäng för ett pressat LHC och det var bara att se jublet efter slutsignalen för att förstå det. Sedan är det mycket som fortfarande kan bli bättre – gör du fem mål ska det inte ens behöva bli spännande – men strunt samma hur det såg ut.
Nu var det poängen som betydde något.
Inget annat.
Jussi Rynnäs, målvakten, släppte första skottet förbi sig nu igen och behöver få bättre hjälp. Framför eget mål saknas auktoritet och elakhet och även om vi redan skrivit det tillräckligt måste det göras igen. Ska LHC lyfta i tabellen håller det inte att släppa in så här många mål i match efter match.
Då räcker det inte att det produceras framåt. . .ja, nästan i match efter match även där.