Vi sa att utan Zlatan Ibrahimovic kunde det ju inte gå. Vi sa att vi absolut inte kunde ta oss vidare från en så tuff grupp. Vi sa att få möta Italien i play off var det absolut värsta som kunde hända.
Så vad sjutton säger vi nu?
Tja, vad sägs om att det nästa sommar spelas VM-fotboll i Ryssland – och Sverige är med.
Italien?
Är det inte.
För första gången sedan 1958.
Cyniskt försvarsspel och parkerade bussar kan också ha sin charm. Det går alldeles utmärkt att slå ifrån sig i 95 minuter. Är det någon som vet det är det förresten just Italien.
Att med de här förväntningarna, med de här förutsättningarna och de här spelarna ha tagit sig till Ryssland är en ännu större bedrift än vad ni kan tro. Hur många av de svenska lirarna tror ni hade tagit plats i något av de storlag som faktiskt besegrats under senaste året? Hur mycket skit har inte Mikael Lustig, Sebastian Larsson och Ola Toivonen fått genom åren?
Efter den bejublade U21-vinsten för några år sedan var det där vi trodde att framtiden fanns. Men det är inte många därifrån som tagit ordinarie tröjor från dem som faktiskt varit med rätt länge nu. Det är Victor Nilsson Lindelöf och Ludwig Augustinsson och det är faktiskt inte fler än så.
Med Erik Hamrén på kanten var Sverige ett sololandslag under ledning av Zlatan Ibrahimovic. Lätt att tycka om, men inte lika lätt att tycka om. Med Janne Andersson vid sidan har vi hittat tillbaka till grunderna, till att laget är styrkan, till tydliga taktiska direktiv och till att alla med tydliga roller vet vad som ska göras.
Lätt att tycka om?
Som bara den.
Tillsammans är vi starka och tillsammans har detta lag överpresterat hela vägen till VM.
Fotboll kommer aldrig vara sporten där laget med de bästa spelarna alltid vinner. På samma sätt kommer Sverige aldrig ha världens främsta spelare, men vi är och kan vara väldigt bra på att maximera det vi har.
Där har Janne Andersson och Peter Wettergren verkligen lyckats.
Ztorstjärnans ande svävade över landslaget och på något sätt bedövade det många andra. Det var lättare för Andersson att bygga nytt och få det som han vill utan att ha det med sig. Det är lätt att hylla det nya ledarskapet och man ska inte heller underskatta assistenten Wettergrens betydelse. Det finns mycket fotbollskunskap att hämta i Ödeshög. Det är sen gammalt.
Det var en vibrerande start, med tuffa dueller och rop på straff åt båda håll (den svenska kändes rätt klar), men lugnade ned sig och så mycket av någon italiensk anstormning värd namnet blev det inte till en början. Trycket ökade rejält strax före paus och Ciro Immobile fick allra bästa läget, men Robin Olsen räddade och Andreas Granqvist (oj, vad kaptenen ledde sina styrkor) slog undan. Defensivt samarbete så gott som något. Halvtidssignalen kom som en befrielse för blågula krigare som hamnade allt djupare ned i försvarsställning och saknade kraft för att ta sig ur skyttegravarna.
Det handlade om att överleva, men jag skulle fara med grov osanning om jag påstod att det så ofta kändes så farligt i andra halvlek. Ett ineffektivt och alltmer frustrerat Italien var inte bra nog för det. Ett alltmer VM-suget Sverige var för bra för det.
Alla nationer som kvalificerar sig till VM får som åtta miljoner amerikanska dollar i prispengar – och ytterligare 1,5 miljoner dollar för förberedelser inför mästerskapet. Eller översatt till svenska kronor: 80 miljoner. Minst.
Då förstår ni själva den ekonomiska betydelsen.
En sak till: nog för att det var en stor match, men att tv-sändningen började nästan fem timmar före avspark. . . var inte det ändå att ta i?