Första gången jag träffade Stina Blackstenius var för fyra år sedan. På elitlägret i Halmstad. Inne i gymnasiets korridorer doftade det svagt av liniment. Knökfullt med sovmadrasser på golvet och kläder i oordning och på tork i skolsalarna. Full aktivitet på gräsplanerna utanför.
– Det kan vara tufft att ha allas blickar på sig. Man får inte bli rädd att misslyckas, sa Vadstenatjejen och sen sa hon inte så mycket mer.
Blygare tjej vete sjutton om jag träffat. Nu har liten blivit större och tar för sig mer och mer. På och utanför planen. I EM har hon varit helt överlägsen.
Misslyckandet i Kanada-VM var som en smäll rakt i solar plexus på svensk damfotboll. F 19-landslagets EM-succé kom i rättan tid och gav hoppet tillbaka. Problemen finns – inte minst med ett A-landslag som av olika anledningar inte alls fungerar – men återväxten finns där. I många klubbar runt om i landet bedrivs en spelarutveckling av hög klass. Inte minst i Linköping.
Det har visat sig nu, det har visat sig tidigare.
Men framgång på ungdomsnivå är inte synonymt med dito på högre nivå. Det är ett stort steg steg. Mitt i glädjeyran ska man inte glömma det. Av dem som tog EM-guld – mot Spanien i finalen även då – för tre år sedan fanns tre med i truppen till Kanada-VM i somras: mittbacken Amanda Ilestedt, Malin Diaz och Elin Rubenson.
Fler var det inte.
LFC-duon Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö borde ha varit där. Mimmi Löfwenius var uttagen som reserv. Lina Hurtig har också testats av Pia Sundhage.
Blackstenius i all ära, men precis som när John Guidetti & Co i U21-landslaget för en månad sedan virvlade in i de svenska vardagsrummen som stora, färgglada sommarlöv är framgången mer än något annat än konsekvens av kollektiv kraft och taktisk skicklighet. Håkan Ericson fick spelarna att helhjärtat tro på sin idé och nu har Calle Barrling lyckats med samma bedrift.