Idag är klubben ett bottenlag som år efter år krigar för sin existens. SHL-placeringarna de tre senaste åren, 12–11–12, talar sitt tydliga språk. Att laget just nu ligger tolva efter 16 omgångar kan ingen vara förvånad över.
LHC idag har allt det som kännetecknar bottenlag. Få och låga toppar och många och djupa svackor, kryddat med avgörande individuella misstag. LHC:s matcher förra veckan, med noll mål och totalt 25 skott på mål på två matcher, visade en bottennivå vi vant oss vid senaste åren men som vi såg ytterst sällan under de där 15 åren med 14 slutspel.
Det är den sortens nivå som cementerar lag i bottenträsket.
Förvandlingen av LHC har ändå gått snabbt. 2014 till 2017 kom laget fyra, trea, fyra i grundserien.
När Roger Ekström kom in som ordförande våren 2018, efter fem år i styrelsen och en lång civil karriär i Lundbergs, gjorde han det med en fräschör som fick många runt klubben att hoppas. Efter tre raka SM-kvartsfinaler var det slut på lagom resultat, nu skulle klubben lyfta igen.
Så har det inte blivit, i stället har mycket gått åt fel håll och Ekström och LHC-styret har tvingats sänka sina mål. Inte blev det lättare av pandemin, som även inom idrotten slog hårdast mot de svagaste.
General managern Niklas Persson gör nu sin tredje säsong som huvudansvarig för SHL-laget och det krävs ingen hockeyprofessor för att inse hur mycket Ekström och Persson behöver resultat nu. Det förstår de själva och det förstår alla runt dem.
Elitidrott handlar om två saker: ekonomi och resultat och Ekström och Persson har inte briljerat på något av detta de senaste åren.
Jag är inte man att säga vad de gör fel, den insynen i styrelse och klubbledning har jag inte, jag kan bara döma det jag ser i bokslut och SHL-tabell och där är det undermåligt.
LHC behöver ett trendbrott, från styrelserum ner till SHL-isen, och inga behöver det mer än Ekström och Persson.
***
Tisdagskvällens hemmamatch mot Örebro förlorades med 2–3 efter förlängning, men var ändå en bra kämpainsats av LHC. Inget skönspel, men långt ifrån lika uselt som förra veckan. En poäng var därför ett stort fall framåt jämfört med då. Också det ett tecken på nya livet som bottenlag, att en poäng kan vara ett fall framåt.
***
Vad har hänt med Henrik Törnqvist, Nicola Pasic, Arvid Costmar och Jimmy Andersson? Varför underpresterar de så våldsamt alla fyra den här hösten? De två sistnämnda var petade igår, Andersson inte ens omklädd. Men visst, bättre än nyförvärvet Brian Gibbons är de förstås ändå.
***
Jag har saknat 17-åringarna Filip Bystedt och Mattias Hävelid de senaste matcherna. När skadeläget ljusnat är de tillbaka i juniorlaget, men Bystedts kreativitet och Hävelids raka backspel är precis vad dagens LHC-lag behöver.
Jag hoppas de snart är tillbaka.