Det är klart att det är betydligt viktigare att vinna sista matchen än den första, men när nu den efterlängtade premiären bara är en vecka bort skulle jag säga att det är av största betydelse att Linköping HC får en angenäm start på säsongens SHL-seglats.
Inte nödvändigtvis bara medvind som för några år sedan (då det andra sidan blåste så in i h-e åt andra hållet under andra halvan), men att det ändå blir ett antal segrar och sprids en känsla av att ”det går åt rätt håll, vi hänger med och vi hittar framförallt sätt att vinna”.
Ungefär som det såg ut i våras.
För när förra säsongen såg ut den som gjorde, när försäsongen bara innehållit vinster mot ett skadeskjutet (Djurgården) och allsvenskt (Vita Hästen) motstånd blir det ännu viktigare med en positiv seriestart. För att undvika tendenser till missnöje och för att högst ovälkommen osäkerhet, oro och tvivel inte snabbt ska spridas.
Det handlar den här gången om att minst ta sig hela vägen till kvartsfinal och man ska inte underskatta den pressen. Då får det inte från start bli för mycket jagande i uppförsbacke med taskigt självförtroende som sällskap.
Strunt samma att det till slut blev stryk efter förlängning mot Växjö. Det var mycket som var bättre jämfört med bottennappet mot HV (allt annat hade i och för sig varit omöjligt), det var en jämn match med mer energi och engagemang som kunde ha slutat hur som helst och det var en avgörande utvisning på Andrew Gordon som går att diskutera. Tycker jag.
Försäsongen är en gång för alla i första hand en tid för att ge alla chansen utan att fokusera för mycket på resultatet. Arbeta in ett sätt (eller struktur som Bert Robertsson oftast vill kalla det) att spela. Spela samman nya eller nygamla formationer. Komma fram till vem som ska spela med vem.
Nu är den del av säsongen över och nog det känns som om ovannämnde Robertsson och övriga i lagledningen fortsatt famlar en del. Det har inte varit så många matcher att testa på och oavsett vilket har ännu inte hittats rätt. Är det något som oroar – utöver att en målvakt av hög klass snabbt måste in för att ersätta Jonas Gustavsson – så skulle jag säga att det just är att inledningen av allvaret måste ägnas till att söka vidare. Med så många kvar från i fjol borde LHC här och nu befinna sig på en högre nivå.
Sommaren är annars tillfället för att blanda ingredienser, hitta rätt i formationer och få det att klicka.
Hitta kemi, helt enkelt.
Framåt och bakåt.
Som tränare ansvarar Bert Robertsson för laboratorieexperimenten och för att få till den exakta kemiska blandningen. Jag kan inte påstå att det känns som om han fått till det. Att Markus Ljungh och Patrik Lundh ska spela tillsammans visste vi redan innan. Men vem ska vara där som tredje länk? Broc Little, kanske? Eller vem ska skyttekungen ha intill sig? Var utnyttjas Niko Ojamäki bäst? Vem ska Oula Palve slå sina passningar till?
Många frågor.
Ännu utan svar.
Under de senaste matcherna har målen gjorts av spelare som Jimmy Andersson, Nikola Pasic, Dan Pettersson och Jaakko Rissanen. Inget ont om dem, inte alls, men när vi kommer till offensiv produktion behöver det finnas andra som gör mer. Titta på Växjö där det redan hittats en förstalina deluxe med Richard Gynge, Robert Rosén och Emil Pettersson.
Men kanon för LHC att Patrik Lundh redan har hittat målet.
Han kommer att behöva göra det även när det blir allvar.