Jodå, jag är fortfarande övertygad om att LHC tar sig vidare till SM-semifinal. Men efter den sena vändningen i Jönköping blev vägen plötsligt betydligt längre. LHC hade verkligen chansen att koppla ett Karelin-grepp på det här, men tog den inte och det måste ha smärtat rejält.
Det var 2–1, det var drömläge för 2–0, men det blev 2–3 och plötsligt är det 1–1.
Så kan det gå när inte alla är tillräckligt på.
Det skiljde en poäng mellan lagen efter 55 omgångar och det finns knappast någon som inte tror att det här blir en lång serie.
Häftig och grinig är den också.
Det är bara att tacka för underhållningen.
Det började med skönt drag och ett tifo modell XXL och sedan bara fortsatte det med så mycket slutspelsadrenalin att Niklas Wikegård, machohockeyns främsta företrädare, måste ha stått upp och jublat. Under ett antal hysteriskt intensiva och tempostarka minuter utan avblåsningar var det nästan mer tacklingar än på hela säsongen.
Tufft och hårt, men inte alls särskilt fult.
Däremot var det lätträknat vad gäller skott och chanser innan Erik Christensen lurade Mattias Bäckman och satte pucken i nättaket tidigt i andra perioden.
HV var i överläge, men LHC vände på 43 sekunder efter två lika mål av olika spelare (Johannes Salmonsson och Jacob Micflikier). Det blev mer av spel, mindre av kamp och det passar LHC bättre.
I ett slutspel handlar det mer än något annat om att styra och bestämma matchbilden – och HV:s chans att vinna är att spela fysiskt. Ska det bli östgötskt avancemang krävs att man får matcherna på sina villkor med mer spel och mindre av det som vi stundtals såg nu.
Ju tuffare och grisigare det blir, desto mer talar det för Jämtin & Co. Till slut tror jag ändå att klassen avgör. Med risk för att få äta upp det vill jag påstå att LHC har ett skickligare och bredare lag.
Men det är som sagt inte mycket som skiljer.
Nu hade HV ändå länge svårt att ta sig forcera försvarsmuren och ta sig in på mål. Det såg ut att räcka till bortaseger, men Mattias Karlsson hittade in med kvitteringen och med bara någon minut kvar kom avgörandet. LHC tänkte för mycket framåt och Erik Christensen satte 3–2 i krysset bakom Rautio.
Ett nytt klassmål av en klasslirare.
LHC får hoppas att deras poängkung också vaknar till. Jeff Taffe måste synas mer i den tunga slutspelstrafiken för att det här ska gå vägen. Det gäller förresten även Mattias Sjögren och Broc Little.
Det var en förlust som gjorde ont och nu känns det mer eller mindre nödvändigt med hemmavinst i Saab arena på tisdag.
Då är det fördel LHC.
Igen.
Kyligast i Kinnarps arena?
Andreas Malmqvist, linjedomaren från Åtvidaberg.
Visselpipan slutade plötsligt att fungera när han skulle blåsa för offside – då tog han med till synes full sinnesnärvaro upp en ny ur fickan och blåste med den i stället.
Snyggt.