När Björn Afzelius i spellistan på vägen ned till Småland sjunger om att "ge mig ett hopp, ge mig nånting att tro på" handlar det förstås inte om något så trivialt som ishockey, men det är nog ungefär som många LHC-supportrar har tänkt under den här förlustfyllda sommaren.
Snälla, ge oss nånting att tro på.
Och banne mig var det inte just det som LHC gjorde mot HV.
"Hellre bra och förlust än dåligt och vinst", sa Klas Östman, tränaren, före nedsläpp och det var ungefär så det blev.
Inte en vinst så långt når är inget roligt facit att ha med sig in i seriepremiären och det var inte alls någon lysande insats i genrepet. Effektiviteten och en del annat behöver bli bättre, men i sista matchen kom bästa insatsen och plötsligt såg det ut som ett riktigt SHL-lag igen. Mer samlat, bättre med pucken och med en offensiv och defensiv värd namnet.
Framförallt var det inte längre välgörenhetshockey där puckar bjöds bort till höger och vänster.
Jag tror ju att det här är två lag som kommer att hamna i närheten av varandra i tabellen och det kunde ha slutat hur som helst.
Mest positivt: tänkta toppspelare som Linus Hultström, Ty Rattie och Markus Ljungh visade att de är på väg mot den nivå de måste nå för att det här ska sluta lyckligt. Örebro borta, Skellefteå hemma och Timrå borta är en tuff start mot lag som passat illa tidigare och LHC måste komma därifrån med ett antal poäng.
Annars kan det här bli en ny och skakig resa.
Det sägs att det är fritt fram att sno bra idéer. Så varför inte? Det var nästan fullsatta läktare i Husqvarna Garden när försäsongen traditionsenligt avslutas med HV-dagen, det är diverse aktiviteter runt arenan och det är fri entré. En kul folkfest, samling och temperaturhöjare just innan allvaret ska börja.
Varför inte göra något liknande i Linköping redan till nästa säsong?
För LHC-damerna blev det 1–5 till slut och tvivlen över hur långt det här bygget ska räcka finns kvar. Ingenting avgörs i september, träningsmatcher ska tas med litervis med salt och Simon Hedefalk, nye tränaren, verkade ganska nöjd. Detta sagt har jag svårt att se potentialen för ännu en säsong i toppen.
Övre halvan? Kanske. En plats i mitten någonstans? Troligt.
Skulle jag säga.
Lag kan byggas på olika sätt, men oavsett hur måste någon göra mål och poäng och när så mycket offensiv spets har försvunnit vilar mycket tungt ansvar på framförallt Linnea Johansson och Nara Elia. Jag förstår absolut tanken med att Stephanie Neatby fick lämna, men målvakten kommer också att saknas. Mycket.
Så upp till bevis.
Ni får gärna visa en tvivlande tyckare att han har fel.