Det är inte alla som går i pension i direktsändning. Men Pär Arlbrandt gjorde det och blev en både guld- och sagodoftande avslutning på en häftig karriär. Jag vet inte om han ens själv vet vad han ska göra nu, men om jag varit inblandad i Linköpings HC hade jag slagit honom en signal.
Dels förstås för att gratulera, men också för att kolla om han inte på skulle vara intresserad av att hjälpa till i klubbens akademi som någon slags extra resurs. Det pratas ofta om att klubben bara får fram backar av högsta klass och jag är övertygad om att Arlbrandt skulle ha ett och annat tips att komma med till talangfulla anfallare.
Har du gjort nästan 300 poäng på 400 SHL-matcherna har du rätt bra koll på det där med mål och målskytte. Dessutom bor han i stan, kan ta cykeln till hallen (det är oftast medvind på vägen in, kan jag tänka mig) och har spelat i klubben under sina bästa år i karriären.
Aktuellt eller inte har jag ingen aning om, men det kan vara värt ett försök.
Minns att jag pratade med 34-åringen inför säsongen och då var han översvällande positiv vad gällde HV:s chanser inför säsongen. ”Vi är mycket bättre nu. Vi har nästan hela laget kvar och 20 man har slitit tillsammans ända sedan i april. Jag tror att vi kan tjäna på det. Det är tydligare vad som gäller och vi har anpassat oss till den nya hockeyn.”
Jag ska erkänna att jag inte riktigt var inne på samma linje, men med facit i hand är det bara att erkänna att HV, sett till hela säsongen från september och nästan till maj, varit det bästa laget. Det var inte mycket som skiljde i finalrysaren med skön höghastighetshockey och där publiktrycket gick rakt igenom tv-apparaten, men att det just var Simon Önerud som avgjordes kändes rätt typiskt.
Jag har alltid gillat honom och tyckt att LHC borde ha gjort några värvningsförsök genom åren när han var i Timrå och Modo. I stället kom han hem till Sverige och sköt guldet till klubben i sitt hjärta.
Så kan det gå.
Tid och tålamod är två viktiga ingredienser i framgångsreceptet. En annan, och lika viktig: de spelare som ska leverera och leda laget (som ovannämnde Önerud, Mattias Tedenby och Martin Thörnberg) har gjort så – samtidigt som nya starka profiler och toppkarriärer fötts (som Linus Söderström, Andreas Borgman, Lawrence Pilut, Lias Andersson, Filip Sandberg och Kevin Stenlund). För att inte tala om vanligtvis hårdjobbande doldisar som Christoffer Persson, Oscar Sundh och Anton Bengtsson.
Och även om det så klart svider för en och annan med LHC-sympatier att guldyra råder 13 mil bort så finns ändå delar som borde ge hopp för framtiden även här.
HV hade efter guldet 2010 sex raka kvartsfinaler, men plötsligt slog det till med den perfekta säsongen. Och laget är byggt på samma sätt som LHC nu har för avsikt att bygga. Med mer av bredd än av spetskvalitet. I Sveriges bästa lag var Mattias Tedenby under grundserien bästa poängplockare – på 21:a plats i poängligan.
Det finns inga garantier för någonting i den här branschen, men även med ett jämntjockt lag kan du uppenbarligen komma långt.
Hela vägen till guld.