Linköping HC hade chansen att avgöra och bjuda nästan 3 000 åskådare på guldparty, men Luleå kraschade festen och efteråt hörde jag en och annan som funderade över vilket lag som nu har fördel i finalserien.
Det är klart att LHC fortfarande har det.
En seger till räcker. Luleå måste vinna två matcher för att fullborda vändningen och hemma- eller bortaplan har inte visat sig ha så stor betydelse. Kalla det för magkänsla och ta det för vad ni vill, men jag tror att det här är avgjort på onsdag.
Drömmar om tre raka vinster väcktes till liv i lördags, men det hade varit för bra för att vara sant. Nu var det i stället Luleå som fick ledningen och något att gå på – och kunde sedan spela vidare med momentum och med kontroll.
Jag tyckte inte att LHC var så mycket sämre än tidigare, men att Luleå var mycket bättre. Det svänger i den här häftiga finalserien och vem vet vad som ska hända nästa gång? Visst är det kul?
Sidney Morin från USA och Nicoline Söndergaard Jensen från Danmark var vassast för dagen i LHC och det finns en och annan som tycker att det är alldeles för många utländska spelare i LHC. På ett sätt kan jag förstå det. Intresset är inte vad det borde vara och för att öka där behöver det byggas från grunden och samtidigt har den svenska damhockeyn tappat mark på landslagsnivå.
Men.
Visst är det så att mångfald berikar? Vad hade LHC varit utan sina utländska spelare? Vad hade SDHL varit utan sina importer?
Så mycket sämre. Så mycket tråkigare.
I en tid som denna, när otäcka stöveltramp hörs lite varstans runt om i världen och när olikheter alltför ofta inte framställs som en styrka är det onekligen värt att nämna att det i detta LHC-lag ryms spelare från inte mindre än nio olika länder. Nio!
Till hösten drar klubben igång sin omtalade treårssatsning och även om det inte snackas så mycket om damerna där lovar Roger Ekström, ordföranden, att resurserna inte ska minskas. Med det ökade marknadsvärde som ett guld borde ge är det inte alldeles omöjligt att det kan bli tvärtom.
Långsiktigt står dock målet fast att bygga mer från grunden, med fler egna spelare och mer samarbete med övriga klubbar i närområdet. För att mer stadigvarande öka intresset är det förmodligen rent av nödvändigt.
– För att behålla ett topplag är vi beroende av utländska spelare ett tag till, sa Ekström när vi sprang på varandra i folkvimlet i Stångebro.
Luleå har kommit längst utanför isen med de bästa ekonomiska förutsättningarna för sina damer. Vi kan alla vara överens om att mycket borde vara mer jämlikt, men naturligtvis är det också så att marknaden styr och att det kommer att ta tid att få till en förändring.
På längre sikt betyder den kampen ännu mer än ett SM-guld.