Grattis, LFC. Grattis, Linköping. Efter några tuffa år har stadens fotbollsstolthet hittat tillbaka till allsvenska toppstriden och nu får spelarna får ta fram passen och ge sig ut i Europa igen. Det är äventyr som utvecklar och för klubben framåt.
Dessutom finns numera möjlighet att tjäna pengar på äventyret och är det något som LFC behöver nu så är det att stärka ekonomi och organisation. Sportsligt är det bevisligen bra nog för Champions league, men i övrigt finns mycket att göra. Den efterlängtade framgången borde också underlätta för att behålla de bästa spelarna och spetsa till det ytterligare.
Det kommer att behövas i den hårdnande konkurrensen.
Det är lätt att hylla monstermålskytten Amalie Vangsgaard (vi återkommer till det), men japanska duon Saori Takarada och Yuka Momiki som är så bolltrygga att de knappt slår bort en passning och har en tanke med allt de gör, måste också nämnas. Inte att förglömma Andrée Jeglertz som konsekvent trott på sin idé och fått spelarna att köpa den rakt av.
Tränaren har tagit många kloka beslut under säsongen och frågan är om inte det allra bäst var att flytta ovannämnda Vangsgaard i anfallet. Hade LFC nått Champions league utan danska succén på topp?
Glöm det.
Jag skulle säga att Amalie Vangsgaard är den enskilt viktigaste förklaringen till att LFC 2022 är ett helt annat lag och på en helt annan plats än LFC 2021. Utan 25-åringens tyngd som stor och stark forward med sällsynt målsinne (22 mål!) hade det definitivt inte varit så här bra.
Att inte någon större klubb i en större liga i Europa redan har norpat henne tar jag som ett bevis för att scoutingen inte kommit så långt som den borde. Frågan är om hon spelar Champions league i LFC-tröja nästa år.