Tittar du i tabellen gav Linköpings FC:s starka 2–1-vinst i Vittsjö tre poäng, men känslan var att den betydde mer än så. Starkt motstånd, svårspelat underlag och underläge i paus – ändå seger och extremt tidig serieledning. Det är sådant som ger ytterligare en boost och förstärker känslan att här finns något spännande på gång.
Inte minst gillade jag den taktiska flexibiliteten och förmågan att spela på ett delvis annat sätt, med en annan formation, med ett något rakare spel och med mindre bolltapp. Där fanns mycket att tycka om. Olga Ahtinen styrde på mitten, Petra Johansson föll ned som en tredje mittback, Uchenna Kanu var något vilse i defensiven men speedig framåt och utöver tveksam insats vid baklängesmålet ledde Nilla Fischer försvarsstyrkorna.
För att nu nämna något.
LFC är långt ifrån framme, men definitivt på rätt väg.
Självkritik och självförtroende är annars inte den svenska damfotbollens bästa grenar. Det har ytterligare aktualiserats under senaste veckan när den vansinniga fördelningen av det vansinnigt låga RF-stödet kommit på tal.
Frågan diskuterades på ett ordförandemöte tidigare i veckan och vad jag hör så var det heta diskussioner där en och annan (intresseorganisationen Elitfotboll dam i synnerhet) inte tyckte att det begåtts något fel och/eller mest skyllde ifrån sig. Strunt samma vem som felat, men ingen kan väl ändå påstå att det blev bra?
Att inget i det här läget ändras av den ekonomiska kompensationen kan jag förstå, för det är inte läge att kräva några pengar tillbaka. Felet har redan gjorts och då får man stå sitt kast. Viktigast nu är det att det blir bättre nästa gång pengar ska betalas ut i höst.
EFD har ingen särskilt bra förklaring till varför förbundet med organisationens godkännande fördelade så snett i stället för att som på herrsidan se till omsättning och publik från i fjol. Det skylls på tids- och resursbrist och jag vet inte vad.
Att inte jämställdheten kommit längre är åt helsike, det kan vi alla vara överens om. Men problemet är inte att de herrallsvenska klubbarna drar in för mycket pengar utan att de damallsvenska, allt för ofta insvept i en inte särskilt tilltalande offerkofta, drar in för lite.
Ibland får jag en känsla av att där finns något martyraktigt över det. Att det ska vara lite synd om damfotbollen och att man för ofta säljer sig för billigt. Klubbar och organisation måste bli bättre på att ta för sig och öka kraven gentemot förbund och företag. I synnerhet som sponsorer står för nästan hälften av intäkterna för LFC & Co.
Men de ska inte stötta för att vara snälla, utan för att produkten faktiskt är bra och värd att stötta. Så kaxa till er och låt inte bara allting vara som det alltid har varit.