Kanske säger det något om ÅFF:s status 2017 när Helsingborg blir totalt utbuat av sin hemmapublik efter 0–0 på Olympia. Båda lagen skapade en hel del chanser, men känslan är ändå att inget av dem var värda segern. Men för gästernas del spelade det ingen roll.
För det är klart att ÅFF kunde glädja sig åt poängen som en seger – särskilt efter tre raka förluster och 1–12 i målskillnad på dessa matcher – men någonstans på vägen får vi inte låta perspektiven kantra. Det gäller att ändå fråga sig:
Vad är rimligt att kräva?
Laget har, med viss rätt, blivit hårt kritiserat under säsongen. Tränare Roar Hansen har ifrågasatts. Så även styrelsen. Men tittar man på tabelläget så är den krassa sanningen att Åtvid är en trepoängare från att vara ett mittenlag efter 18 omgångar. Nu är man i botten, och det bistra tonläget från många supportrar har satts därefter.
Men även om det spelades allsvensk fotboll i Åtvidaberg för bara några år sedan är nog dags att sänka förväntningarna en aning. I dagsläget är det trots allt viktigare att laget kan göra sig till ett stabilt superettanlag än att blicka uppåt.
ÅFF gjorde utifrån förutsättningarna en suverän insats förra säsongen. Därför är många så hårda mot dem nu. Men 2016 års sjätteplats var nog mer en överprestation än en ribba för vad som är rätt att kräva av laget. Tyvärr, men det är bara att acceptera.