Man kan ställa sig frågande till hur lite värvningscirkusen i bland annat SHL-hockeyn har påverkats av en världsomfattande pandemi och att klubbar som LHC nu hoppas på 25—30 miljoner i stöd för att överleva. Största respekt för den åsikt som min kollega Christer Kustvik gav uttryck för häromdagen och jag har själv flera gånger varit inne på att det är en ekonomisk balansgång på ytterst slak lina.
Klubbarna i de största arenasporterna drar vanligtvis in stora pengar på publik och jag är rädd för att det kommer att ta lång tid innan allt är normalt igen. En hel säsong med eller mindre tomma läktare? Mycket talar nog tyvärr för det.
Och det på sitt sätt allvarligaste av allt: vad tror ni händer med barn- och ungdomsverksamhet om stora klubbar hamnar i konkursläge? Som i LHC:s fall där herrlaget med sina intäkter bekostar en väldigt stor del av verksamheten i övrigt och inte minst ungdomssatsningar. Då finns snart inga pengar kvar där heller.
Det gör läget värre och mer komplext än vad nog de allra flesta tycks tro. Det är på allvar, det är på väg in i den ekonomiska väggen och jag har svårt att förstå att idrotten fortsatt är så foglig. I dragkampen mellan kultur och idrott, om det nu finns någon sådan, är det spel mot ett mål när pengar ska fördelas. Visste vi det inte tidigare vet vi det nu.
Som vanligt tas idrottsrörelsen för given i maktens korridorer. Med den kan vi göra lite som vi vill. Eller inget alls. Det är ändå ingen som säger något. Det borde mullra betydligt mer i den stora rörelsen. Alltid kloke Daniel Enestubbe på Smålandsposten uttryckte det tidigare i veckan så här i en tweet och jag håller med:
”Vi kommer snart att få se svart på vitt vilken OJÄMFÖRLIGT stor betydelse A-lagen har för övriga verksamheten i sina klubbar. A-lagen är de som får folk i massor att betala entré, äta och dricka för så stora pengar att det försörjer en hel verksamhet. Nu: rakt in i mörkret.”
Tittar du i almanackan ser du att det är 2020. Tittar du på isen ser det ärligt talat rätt mycket ut som 2019 när det gäller Linköping HC. Absolut finns delar i spelet som tagit kliv framåt (främst bakåt, om ni förstår vad jag menar) och tittar du hur laget ser ut är det tydligt att här finns en annan kapacitet och betydligt högre potential.
Men ändå.
Efter den trots allt vassa avslutningen under några månader i vintras och våras trodde jag i min enfald att det var därifrån det skulle startas den här gången. Men alldeles för ofta blir i stället känslan att Bert Robertssons gäng är tillbaka någonstans på ruta ett. Antingen görs inte det man kommit överens om eller också har inte budskapet nått fram. Det blir liksom ingen ordning och ingen tydlig struktur.
Det är en sak att kämpa, men det gäller att kämpa på rätt sätt. Och gärna spela lite däremellan också. Hur många missade passningar, hur mycket slarv och hur många tappade puckar på fel ställen var det inte mot Växjö? Alldeles för många. Det enkla och raka är ofta det mest effektiva.
Det var sex insläppta mål och på tok för lätt att såra i premiären mot Rögle. Det var målmässigt jämnt nu, men lika sjutton till slut förlust och bara en poäng. Har ni hört det förut? Ja, alldeles för många gånger under de senaste säsongerna. Det här laget ska ta LHC till minst kvartsfinal, då ska kraven vara höga och då behöver det snarast spelas bättre och hittas vägar att vinna.
En sak till: jag tyckte att det var fel att inte ge Jussi Rynnäs chansen i målet, men Niklas Lundström visade att jag hade fel.
När för många inte gjorde det de skulle gjorde Lundström det och lite till.