Det är en palett av härligt "exotiska" sporter som idrottsstaden Linköping, numera stabil som en av landets bästa och bredaste sportstäder, bjuder på. Exotisk kanske inte de som spelar lacrosse ställer upp på att kalla sin sport, särskilt med tanke på att det var SM i Linköping så sent som för två år sedan. Men otvivelaktigt är det så att det inte är många som håller på och inte många som känner till hur lacrosse spelas.
Smal är inte fel att kalla svensk lacrosse när det bara finns 200 spelare i landet, fördelade på nio klubbar. Dock är den växande, Klockarberget i Sundsvall är på gång att starta och i årets SM på Stångebro utökades turneringen med en juniorklass. Dessutom planerar Linköping och Norrköping att ha var sitt lag i stället för ett gemensamt på nästa mästerskap, så det går åt rätt håll.
Lacrosse är en stor sport i västvärlden, mest i Nordamerika, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. Även i Tyskland finns lacrosse i alla större städer, ofta kopplat till studentverksamheter.
Det är som en blandning av amerikansk fotboll, vår fotboll, ishockey och handboll. Lite hockey på gräs. Vokabulären påminner om basket, bollen är som en mindre baseboll av gummi, och klubborna lite som en blandning av fiskhåvar och löst strängade tennisracketar. Jag får associationer till Irlands nationalsport hurling när jag ser lacrosse. En sorts bandy på fotbollsgräs.
Snabbaste sporten på gräs vet jag inte om den är, spelet stannar upp till avvaktande slow motion ibland. Men så blixtrar det till i passningar och skott över huvudet. Mycket utrymme till spelkombinationer och taktiskt rävspel upplever jag.
Det som märks är att de som spelar älskar sin sport och är stolt över att vara lacrossespelare. När det är så finns det bara i den känslan en möjlighet att växa och bli större.