Först assist till Jakob Liljas 1–1, sedan mål till 2–2, tre minuter före slutet, och så till sist: 3–2 på skott från blålinjen när klockan stod på 8,38 i sjätte perioden.
Det blev en slutspelskamp av bästa sort. En is full av träben, mjölksyra som sprutade upp på läktarplats och där varje sekund kändes som en evighet.
Hockeyslutspel – en idrottskonst jag alltid kommer älska.
Lika mycket som jag njuter av Roger Federers elegans på tennisplanen, lika mycket njuter jag av att se totalt slutkörda hockeyspelare kräla runt det egna målet som vore det deras sista livsgärning.
Ni som såg maratonmatchen i Saab Arena till slut förstår vad jag menar.
Någonstans i början av fjärde perioden skedde förvandlingen, från en märkligt sömnig match till en hockeykamp, en kraftmätning, som fick försäsongens alla fyspass att framstå som en promenad i Trädgårdsföreningen.
En kamp gjord för kämpar där till slut den starkaste vann.
LHC behöver något extra för att vinna den här serien och kanske var den här maratonsegern just det. För en sak kan vi slå fast efter grundserien och två kvartsfinaler: Djurgården är ett bättre lag än LHC. 17 poäng mer i serien är ingen tillfällighet, men, i slutspelet finns alltid detta men: Det betyder inte att Djurgården per automatik vinner kvartsfinalserien. Jobbar LHC rätt, så som laget gjorde i förlängningen, ja då kan man absolut kämpa ner järnkaminerna från huvudstaden.
Men det krävs fler än Chad Billins, Jakob Lilja och Niklas Persson i slutspelsform. Många av de andra 18 som spelade på tisdagskvällen är långt ifrån något som liknar slutspelsform.
LHC:s hopp är att form är en färskvara och att en seger som denna kan förändra mycket snabbt.
Till sist: Jonas Gustavsson tog stor revansch för den mindre bra insatsen i kvartsfinal 1 med flera högkvalificerade räddningar. Inte minst i andra perioden då Djurgården var bättre. Det är fullständigt nödvändigt för LHC:s chanser i den här matchserien att han fortsätter så.