Det var oslagbart starkt på så många sätt.
Lyckan över guldet. Chocken av skrällen. Värmen av lagkänslan.
Där, i Hannas och Monas omfamning, kom alla känslorna på en och samma gång. Det var idrott när den är som vackrast och vi som satt framför teven var nästan lika chockade, glada och berörda vi.
Har bragdguldsjuryn någonsin haft ett så lätt uppdrag som de får i år? Nej, Hanna Öberg måste vara den mest givna medaljören någonsin, tillsammans med när Ingemar Johansson blev boxningsvärldsmästare 1959. Å andra sidan missade ju juryn just Johansson, så man ska aldrig säga aldrig.
Det är prestationer som Hanna Öbergs som föder idrottsdrömmar, som får talanger att satsa hårdare, som får en hel idrottsvärld att tänka ”Kan hon så kan jag”.
Det är prestationer som denna hela idrotten lever på.
Vore idrotten helt förutsägbar, skulle favoriterna alltid vinna, så skulle vi inte följa den med sådan nerv som vi gör. Det vi suktar efter hela tiden, både idrottarna själva och vi som tittar på, är det överraskande, den perfekta prestationen som slår alla med häpnad.
Hanna Öberg gjorde just det. Ett perfekt lopp. Felfritt rakt igenom. 20 träffar av 20 möjliga och snabb skidåkning.
– Då blir man olympisk mästare, som tränaren Wolfgang Pichler sa.
Mitt i guldyran i intervjuzonen kom också pojkvännen Jesper Nelin förbi på väg till sin egen OS-start i herrarnas distanslopp.
– Hur ska jag kunna köra nu? sa han och det var inte utan att jag kände med honom, att i den känslostormen ställa om och fokusera på den nivån.
Underbart också att se Hannas föräldrar Viktoria och Tomas i intervjuerna.
– Det är fullständig oreda i huvudet! sa Tomas och Viktoria berättade att hon ville kräkas.
Charlotte Kallas guld i lördags var stort.
Stina Nilssons guld i tisdags likaså.
Men större än Hanna Öbergs guld idag, det blir det inte.
Skrällgulden är alltid de största, de som gör starkast intryck, där glädjen och chocken i kombination gör att vi minns för alltid. Det är därför människor än idag talar om Bernt Johanssons OS-guld på cykel 1976.
Så när vi summerar OS i Pyeongchang om halvannan vecka, och när vi tänker tillbaks på spelen om många år, så är det Hanna Öbergs guld vi kommer att minnas bäst.
Själv kommer jag aldrig glömma det.
Hannas guld var den finaste, mest oväntade, svenska idrottsbragd jag har upplevt.