Det har varit en sån där säsong med ett självklart slut – och ett uppvaknande för LHC:s damsatsning. Det här duger inte.
Ni har säkert läst det citeras om och om igen den här säsongen. Vi tar det en sista gång (?) gång. Intern kritik och konflikter mellan huvudtränaren Martin Andler och tongivande spelare gjorde att Andler tillslut "valde" att lämna sin post. Det skulle han ha gjort tidigare. Kanske att LHC överhuvudtaget inte skulle satsat på detta osäkra tränarkort? 26-åringen som bytte ett finskt J18-lag mot en av Sveriges bästa hockeylag på damsidan.
Det kändes som en paniklösning i brist på annat.
Firma Jonas Fristedt/Kim Martin Hasson tog över och fick med sin blotta närvaro laget att steppa upp spelmässigt, men lyckades inte stoppa blödningen eller läka såren helt från den turbulenta säsongsinledningen.
Jennifer Wakefield har gjort mål som vanligt, men inte med samma självklarhet som tidigare och ofta setts åka runt med sänkt huvud och småilsken blick. Det har knappast gagnat stämningen i laget.
Efter några år där allt gått av sig självt för LHC är verkligheten nu en annan i det som numera heter SDHL. De andra lagen har inte bara kommit närmre LHC och Luleå – slagit ut dem.
Ligan lever på ett helt annat sätt än den gjort tidigare. Det är mycket bra för damhockeyn, men just den här säsongen har det varit dåligt för LHC som inte hängt med.
Dessutom har de tilltänkta stjärnorna som nämnda Wakefield, Denise Altmann, Pernilla Winberg och Madelen Haug Hansen inte presterat när det behövts som mest. Kanske berodde det på ett spelsätt – eller brist på tydligt sådant – som inte passade.
Klart är i alla fall att det här laget saknat den "hetta" som behövts för att manövrera ut Djurgården. Man hade helt enkelt ingenting i en SM-final att göra.
Jennifer Wakefield lämnar nu LHC. Hon har gjort det fantastiskt bra dessa år, även om hennes sista slutspel lämnade en del smolk i bägaren. Det kanske inte behöver vara en dålig sak för LHC som nu tvingas tänka nytt. En ny Wakefield blir svår att hitta. LAGET måste bli bättre.
Prioritet nummer ett föreslår jag ändå ska vara att hitta en huvudtränare med rutin. Snabbt. Kanske en som varit med förr. Jag lägger min röst på guldcoachen från två år sen, som bor kvar i Linköping – Peter Frantz.