En enkel googling på ordet kärlek och följande förklaring dyker upp:
Kärlek är ett spektrum av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring.
Sett till 2017 kan vi applicera allt det där på Linköping HC. Allt har inte gått spikrakt (så är det sällan i en relation), och fler kan göra mer, men i slutändan har man ändå funnit trygghet i varandra och hjälpts åt till harmoni i vardagen.
Barnen har skött sig exemplariskt. Storebror Högberg har lärt sig städa undan efter sig, mognat. Lillebror Törnqvist – närmast i ålder – börjar komma dit också, och får ständigt goda råd av pappa-Karlsson. En pappa som minstingen Vilmos vill bli en kopia av.
Morfar-Persson styr och ställer med mjuk hand. Sliter hårt, ryter ifrån när det behövs, lugnar ner och vårdar när det blir för stissigt.
Lägg därtill trygge farbror-Fogström som, när han inte har blåstället på, tar sig tid att lirka med de som vill.
Och skulle någon få för sig att ge sig ut i de skumma kvarteren en lördagkväll gör man det bäst i sällskap med mammas nya kille Eddie, familjens egen Crocodile Dundee.
Pojkvännerna från utlandet är också på besök. Ingen vet riktigt hur länge de stannar, de brukar sticka när de hittat någon bättre, men än så länge sprider de energi med sin uppfinningsrikedom – när de är på humör - och bidrar till att familjen mår bra.
Förhållandet med tjocka släkten på läktaren upplever också en ny vår, efter några år där den ena parten pratat mycket om vad den andre betytt för en, men varit dålig på att uttrycka genuina känslor. Nu firar man både segrar och har stora släktkalas tillsammans, och det känns mindre och mindre konstlat.
Men som i alla familjer är allt inte bara rosaskimrande. Morbror-Bergfors har varit iväg på de sju haven sen ung ålder. Med sig tillbaka har han en kappsäck full av pengar och uppfyllda drömmar. Men han har ännu inte hittat sin roll i en omgivning där drömmarna fortfarande gror. Livet åter hemma i tryggheten har inte blivit som tänkt.
Kanske är kärlek i den rätta omgivningen det som behövs, att han får känna sig behövd och älskad igen?
Eller så är det läge för stränge farfar-Emvall att sätta ner foten och ryta ifrån:
"Skärp till dig, ta ansvar och bidra – annars vet du var dörren är".