Det har varit en trasslig tid för LFC med flera tränarbyten. Med tanke på hur läget har sett ut är jag ändå imponerad över att laget inte är längre ner i tabellen än vad de är. Men trots att det blev seger mot Hammarby måste jag kritisera fotbollen som visades upp på Linköping Arena under fredagskvällen. Det var för stillastående.
Jag gillar fotboll där spelare tar djupledslöpningar innan bollen slagits, när man hittar linjer i spelet genom ett aktivt innermittfält och där anfallarna kan lösa svåra situationer genom sin teknik i avgörande lägen. LFC hade några stunder där de visar att de har potential för det spelet – men allt för ofta var det tvärt om. De slår för svåra pass, vänder sig in i situationerna istället för ifrån dem och stannar upp med bollen istället för att ta med sig den med farten framåt. Det finns flera namn i laget som borde ha rörelsemönstret mer naturligt i sig – men som inte visade upp det mot Hammarby. Visst märktes det också att Kosovare Asllani var avstängd, men jag tror det stora problemet ligger längre bak i tiden. Den stora luckan skapades då flera spelare flyttade till toppklubbar ute i Europa och LFC inte lyckades fylla platserna med samma potential. LFC behövde få in starka toppar från annat håll nu – men lyckades inte täppa igen luckorna när de ekonomiska musklerna inte finns. Det som dock är positivt med att laget inte visar upp samma kvalitéer som tidigare är att tabellen jämnar ut sig. Du kommer inte till Linköping Arena och känner att det kommer bli en självklar seger. Ett lag som Hammarby utmanar flera gånger om och om inte Stephanie Labbé hade varit så pass stabil i målet kunde det lika gärna blivit en förlust. Men nej, Linköping tappar just nu mark om tanken är att laget ska konkurrera mot klubbarna ute i Europa. Att komma långt i Champions League känns väldigt långt ifrån som det ser ut nu.