Spelet spretar och det känns som att var och varannan situation en spelare hamnar i är en ny sådan där man måste vrida på huvudet ett antal varv för att till slut ta till en paniklösning. Det flyter inte och känns precis så som Jennifer Wakefield uttryckte det i sin kritik mot laget för en tid sen i Corren – att laget förlitar sig (för mycket) på talangen som finns individuellt. Den här säsongen har inte det fungerat fullt ut, på grund av att andra lag blivit bättre. Det har vi sett på den, med LHC mått mätt, blygsamma tredjeplatsen i tabellen – och det såg vi mot Djurgården i semifinal 1. Oj, så förvirrat LHC-damerna uppträdde stora delar av matchen mot Dif. Den enda som egentligen höll final-klass var målvakten Florence Schelling.
När krutet är blött för nyckelspelare som Jennifer Wakefield och Denise Altmann, som mot Djurgården, ja då är LHC-damerna förvisso fortfarande ett topplag – men ett mediokert sådant i jämförelse med de andra två (Luleå och Dif).
Ska LHC ta sig till en ny SM-final krävs det att Wakefield, Altmann, Haug Hansen, Winberg och kompani steppar upp och spelar säsongens bästa hockey. Allt hänger på dem.
Apropå kort slutspel. Det här med tre matcher i en slutspelsserie känns bara såååå 1993. Men det är vad SDHL-lagen får finna sig i efter en säsong som innehållit 36 matcher fördelat från början av september till februari. Slutspelet är sen över på tre veckor. Underbart är extra kort i SDHL.
Lägg därtill ynka en hemmamatch i varje steg för det sämst placerade laget från seriespelet. Som LHC - trea i tabellen - fått i semifinalen mot Djurgården. Max tre hemmamatcher kan det alltså bli för LHC-damerna i årets slutspel, förutsatt att man går till final.
Så bygger SDHL inget intresse.
Till årets säsong bytte ligan namn från Riksserien till SDHL. Det har aldrig tidigare varit så jämnt i ligaspelet. Låt nu denna nya kostym nästa säsong även innefatta några enkla, men spänningshöjande element, som derbygrupper under seriespelet för att spara bensinpengar – och bäst av fem matcher i slutspelet.
Då kan vi börja snacka hockey på riktigt.
Med nuvarande upplägg hinner inte publiken få upp intresset och hitta till hallarna. Och vare sig lagen (spelarna hinner inte börja ogilla varandra) eller media hinner haussa upp (som följd av att spelarna börja ogilla varandra) pokalracet innan det är över. Allt som blir nu är några pliktskyldiga artiklar i de stora tidningarna hit, några reportage i lokalmedia dit – sen är det sommarlov.
Eller nej, förresten – sen är det dags för de stora pojkarna att leka loss. Och det verkar vara det allt går ut på.