Jag trodde aldrig det här LHC-laget skulle greja att vända det till synes hopplösa 0–2-underläge denna seneftermiddag i Saaben. Pucken tycktes hoppa till i sista stund i princip varje gång LHC försökte leta sig in i boxen i offensiv zon. Broc Little hade lägen. Niklas Persson hade lägen. Andrew Gordon hade lägen. Det kändes som en sån där dag när David Rautio skulle spika igen på nytt – och skicka LHC-spelarna på en allt för tidig semester.
Nu finns fortfarande chansen. På pappret i alla fall.
Det känns som att precis allting hänger på målvakterna. Marcus Högberg hade det tungt i kvartsfinal nummer ett. Sen har han varit den självklara storspelande målvakt många hoppades han skulle bli för LHC. David Rautio har ännu inte haft någon dipp i slutspelet. Däremot var hans insats i Saab Arena den svagaste hittills. Kan LHC bara lyckas luckra upp ett starkt utboxande Brynäs-försvar och få med sig lite mer puckar på mål så kommer också målen att komma.
Men vad talar för det egentligen? Brynäs känns otroligt starka i egen zon. Visst, LHC-spelarna kan periodvis spendera mycket tid i densamma, men allt som oftast längst med sargen. Därifrån blir det sällan mål.
När Brynäs går till anfall känns det rakare, snabbare och vassare.
LHC vann inte för att de var bättre än Brynäs, de vann för att de visade mer desperation. Vinna eller försvinna.
Men. Brynäs hade i ärlighetens namn inte samma tändning, det märktes inte minst i första perioden. Hur reagerar Brynäs hemma i Gavlerinken när det är en måstematch för dem – för första gången i den här matchserien? Ingen Brynäsare vill ta en vända till ner till Linköping och en formodat kokande hall.
Det kan tala för LHC.
Tillsist...
Klas Östman sa efter matchen att LHC letat sätt att avlasta Mathis Olimb i offensiven. Han tyckte Olimb burit det här laget offensivt. Sånt får mig att ifrågasätta mig själv. Jag tycker Olimb varit blek och inte fått så mycket uträttat i slutspelet, spelat för omständigt och med lågt tempo. I senaste matchen kändes han dessutom som en ren säkerhetsrisk varje gång han hade – och tappade – puck i mittzonen. Men det får stå för mig.
Bara lite drygt 6 000 personer på en potentiellt sista hemmamatch för säsongen. Det är så klart ett rejält underbetyg till Linköpingsborna. Att de som var där lät som tre fullsatta Gavlerinkar ska de ha all heder för.
Jag twittrade i matchinledningen ut att jag skulle tycka det var fint om White Lions firade Niklas Perssons 38-årsdag med att bjuda honom på sång. Efter matchen stod de länge kvar och skanderade efter Persson. Tillslut kom kaptenen ut – och fick en födelsedagssång han kommer minnas hela livet. Sånt bygger gemenskap mellan lag och supportrar. Jag blir så jäkla glad av att se och höra sånt. Applåd.
Nu återstår att se om fansen kraftsamlar, åker upp till Gävle en tisdagkväll – och skriker LHC till en ny avgörande hemmamatch.