Jo, jag vet att det bara är februari och det skulle aldrig falla mig in att det dra några stora växlar av några cupmatcher mot allsvenskt motstånd. Men det finns något kring den här upplagan av Åtvidabergs FF som får mig att gilla det jag ser. Kalla det för magkänsla, en bestämd sådan från en sportjournalistmage byggd på alldeles för dålig karaktär.
Jag tror banne mig att det kommer att bli en säsong där klassikern är med och slåss om en allsvensk returbiljett framåt hösten.
Så bra kommer ÅFF att vara.
Bättre än så är inte superettan.
Kom ihåg var ni läste det först.
För ett år sedan var det många som trodde att ÅFF, likt många andra klassikerklubbar, skulle åka raka vägen från allsvenskan ned till det inte som inte längre kallas för elitfotboll, men till slut var det betydligt närmare toppen än botten.
Nu var det viktigaste att inte tvingas börja om en gång till och där har man lyckats.
Efter fjolårets ”ursäkta röran, vi bygger om” är nästan alla kvar och de som inte är det har ersatts rakt av. Nu kan kraven höjas på Roar Hansen & Co. Det är fortfarande ett ungt lag, men också med välbehövlig erfarenhet och sett till hur truppen numera ser ut ökar också möjligheterna att spela på olika sätt. Mer rakt och mer direkt, vilket ofta kan vara en mer framkomlig väg. Inte minst på bortaplan där det inte togs tillräckligt med poäng under 2016.
Sedan är frågan om lilla ÅFF och stora allsvenskan längre är som gjorda för varandra.
Men det är en annan sak.