Mitt bland ett dignande utbud av stora matcher från världens alla hörn i olika kanaler satsar Sveriges Television på en tyngre dokumentärserie om fotbollens svenska historia. Det är ju kul och inte alls fel. Nu har jag sett några avsnitt och naturligtvis är det välgjort och välberättat när det är vassa och rutinerade duon Jens Lind och Albert Svanberg som ligger bakom.
Men.
Hade inte gått att berätta den spännande och fascinerande historien med åtminstone några nya och inte tidigare berättade historier? Tog idéerna helt plötsligt slut på spånarmötet på redaktionen? Vart tog fantasin och kreativiteten vägen?
Gunnar Nordahl flyttar från Norrköping till Milan. Damfotbollens pionjärer i lilla Öxabäck. Klassiska och oförglömliga VM-sommaren i USA 1994. Ralf Edströms volleymål mot Tyskland. Har vi med något om Kurre Hamrins dribbling i VM 1958? Sven-Göran Eriksson hjälper Torbjörn Nilsson att få fart på karriären. Umeås framgångssaga. Äh, vi slänger in ett avsnitt om att Pia Sundhage fick heta Pelle för att få vara med.
Spännande alltihop. Väl värt att berätta om. Men vi har ju sett, läst och hört allt förut.
Nu sitter jag här och känner mest att det känns så enormt förutsägbart.
I ett pressmeddelande säger SVT:s programdirektör Eva Beckman så här: ”Den här magiska serien visar att fotboll är så mycket mer än en sport. Det är samlande public service när den är som allra finast.”
Möjligen är det just det som det är.
En uppsamling av sådant som de allra flesta fotbollsintresserade redan visste.
Det hade inte varit fel att lära oss lite nytt också.