Glädjeruset som nu återigen sköljde över Sverige i och med fotbollslandslagets seger mot Schweiz är något vi inte upplevt på oerhört länge. Att se människor i alla dess former, i alla olika åldrar flanera runt i gult och blått är ett fenomen som inte bara märks på uteserveringar och storbildsskärmar runtom i våra städer.
Timmarna efter vinsten mot Schweiz var känslan att de man råkade på, vid övergångsställen, i fruktdisken i mathandeln, alla hade varit med om samma sak. En storslagen fest med så många glädjeämnen. Att göra en high-five med någon slumpmässig person på bussen hem från jobbet var inte långt borta och jag tror att just den känslan är något som visar att fotbollen betyder så mycket mer än det som sker inom de kritvita linjerna och det välklippta gräset i Ryssland.
Oavsett resultat mot England både tror och hoppas jag att Janne och hans landslag, med sin kämpainsats svetsat samman Sverige och fått oss att bli lite mer öppna mot våra medmänniskor. Segrarna mot bland annat Italien, Tyskland och Frankrike tycker jag har visat att ett väl fungerande samarbete kan nå så mycket högre nivåer än elva individualister.
Fotbollen kan förena och jag hoppas att den kollektiva euforin kring Granqvist, Durmaz och våra andra svenska hjältar på något sätt kan bidra till att rasera murar och minska segregationen. Lagandan och sammanhållningen hos Jannes gäng är unik och vi är tio miljoner människor här i Sverige som gör helt rätt i att tillsammans glädjas åt att ett av världens åtta bästa landslag är det svenska.