Seger mot Timrå blev förlust mot Frölunda (1–2 efter förlängning) och den som vill kan säkert sucka över att Linköping HC fortsätter att vara ett varannandagslag som svänger värre än valfri åkattraktion på närliggande Liseberg.
Men den här gången känns det inte riktigt så.
Visst, det är faktum att LHC inte vunnit två matcher i rad sedan segrarna mot Malmö och Luleå 17 och 22 februari i vintras. Sedan dess: 21 matcher spelade och varenda gång har en seger följts av en förlust.
Det är knappt så man tror att det är sant.
Så går förstås inte att hålla på om det här ska sluta lyckligt. För att lyfta i tabellen måste det byggas upp sviter med triumfer. Tre matcher i rad har för övrigt inte LHC vunnit sedan årsskiftet.
Men nu blev det ändå en poäng på bortais i Göteborg och även om Frölunda led av centerbrist och förkylningsvirus ("alla kvinnor vet hur synd det är om män som är förkylda", som Roger Rönnberg, tränaren, uttryckte det på presskonferensen efteråt) är det inte så illa pinkat.
Men ska LHC ta det sista steget för att faktiskt bli det topplag som man vill vara måste det hittas sätt att vinna sådana här matcher också.
Nu var det länge sedan jag såg en så jämn match och det kunde verkligen ha slutat hur som helst. Som när Nick Shore med bara sekunder kvar till 60 fick öppet mål, men där pucken i sista stund stoppades av hemmabacken Filip Hasa. Eller som när Robin Kovacs hade dubbla chanser att avgöra i förlängningen.
Mål där och det hade i stället varit LHC som sjungit segersånger i omklädningsrummet.
Små marginaler, sa Bill.
Det är inte mycket som skiljer, sa Bull.
Annars ser SHL-hockeyn ser ut ungefär som den brukar så här i oktober. Alla slår alla och de som är mest konsekventa är de lag som hamnat i botten och ofta bara vinner när de ställs mot varandra. LHC har inte vunnit i Scandinavium sedan 4 december 2021 och nu förlängdes den sviten ytterligare.
Det snackas mycket om Oscar Fantenberg som backgeneral och inget snack om att kaptenen leder laget. Men nu var en annan försvarare ännu vassare. Rasmus Rissanen satte knappt en fot fel den här eftermiddagen och något säger mig att han bara kommer att bli bättre och bättre.
Problemet den här gången var att det hände för lite framåt och att för få stack ut och gjorde skillnad i offensiven. Frölunda var inte bättre än att LHC kunde ha rest härifrån med tre poäng.
Ovannämnde Kovacs blixtrade till när det blev tre mot tre, men var för blek i övrigt.
Det är ett exempel och det finns fler.