Just efter det dramatiska avgörandet mot TImrå (5–4 efter straffar) kom LHC-basen Christer Trägårdh förbi pressläktaren.
Stannade till.
Log och sa:
– Fortsätter vi så här resten av säsongen vet jag en ordförande som snart får hjärtinfarkt.
Så var det säkert många som kände efter jätterysaren. Klart att det här inte skulle avgöras redan i kväll. Klart att den här svängiga matchen inte skulle avgöras förrän på straffar. Men Linköping HC vann torsdagsdramat och har nu fyra sköna poäng till godo på Timrå under topp sex-strecket.
Chansen fanns att boka biljett till kvartsfinalfesten redan nu, men det blev två poäng i stället för tre och LHC kan behöva vinna en match till. Drygt 80 poäng brukar räcka, men den här gången behövs mer när lagen i botten (vi kan kalla dem Oskarshamn och HV) hamnat så långt efter. Om jag räknar rätt är Leksand klart, så då handlar det fortsatt om att hålla Timrå bakom sig.
Det borde gå.
Det var sällan som extrapoängen känts så viktig och till slut avgjorde Linus Hultström med enda målet i straffläggningen. Det här varit en säsong där LHC ofta hittat sätt att vinna – och så blev det igen. Det fanns mycket att gilla med avslutande delen av matchen, men annars var det länge mer spännande än bra.
Ingen kan klaga på offerviljan, det var täckta skott (Ty Rattie lär exempelvis ha ont när han vaknar i morgon bitti) till höger och vänster, men länge saknades elakhet och aggressivitet och i två perioder funderade jag över när jag senast såg en match med så få närkamper och tacklingar.
Verkade passade Timrå utmärkt. Verkade inte passa LHC alls.
Sen drevs tempot upp i tredje perioden, LHC tog över och utan ett par misstag hade det varit avgjort redan där. Men det var en annan typ av motstånd som inte bjöd in till någon fart och när det plötsligt fanns oceaner av tid jämfört med i Göteborg häromsistens blev det tveksamt och halvdant passningsspel.
Genom åren har tidigare bara tre SHL-klubbar, från en säsong till en annan, gått från botten fyra till topp åtta. Det om något visar hur lätt det är fastna där nere. LHC fastnade under många år, men har nu tagit steg framåt och hittat vägen uppåt.
Det är starkt jobbat.
Mitt i allting har stjärnor som Oscar Fantenberg och Ty Rattie förlängt sina kontrakt och Marcus Högberg är på väg att göra det. Det ökar trovärdigheten och skickar sköna signaler till andra spelare. Med fortsatt bottenkänning hade det inte hänt, men nu är LHC en klubb att räkna med igen.