Under de senaste åren har LHC:s offensiva spets enkelt uttryckt bestått av Broc Little och Markus Ljungh. Är det någonting som har saknats så är det fler spelare med kvalitet nog för att stadigt producera och avgöra matcher.
Nu har Linus Hultström värvats för att från backplats följa med upp i anfallen och panga på med skott från blålinjen – och så har Ty Rattie för likaledes dyra pengar hämtats in från Timrå. Av de nya sticker duon ut med offensiva spetsegenskaper och…ja, de får helt enkelt inte misslyckas.
Inte när laget i övrigt ser ut som det gör.
I stället för en etablerad och poängstark forward satsades på Stefan Matteau som den sista värvningen. Mer av den kraftfulla typen som ska gå i tung trafik, som ska stå upp när det behövs och som oftast blir som bäst när det gäller som mest i slutspelet.
Det gäller bara att ta sig dit också – och LHC är smärtsamt medvetet om att det inte är så bara.
Klas Östman, tränaren, pratade i våras om att han ville ha in en ”Emil Sylvegård” och förhoppningsvis kan Matteau göra ett liknande jobb. Det behövs. Också. Alla roller i ensemblen bör tillsättas och inte minst måste de som är tänkta att producera verkligen göra det.
Annars går det inte.
Spetsen har blivit vassare, definitivt är det så, men så är det i snart sagt varje lag och jag skulle säga att Ty Rattie mer än någon annan sitter med nyckeln för hur LHC ska lyckas i vinter. Det blev 47 poäng på 51 matcher för Timrå i fjol och alla förväntar sig nu en liknande leverans i Saab arena.
I sådana här lägen finns alltid en flopprisk och är det något som LHC inte har råd med så är det en stjärnforward som landar på 15 poäng.