Om det varit någon publik i Saab arena (utöver dem som i alla fall hade maten att glädja sig åt i restaurangen) kan jag garantera att flera av dem hade ställt sig upp och med hög röst skrikit ”vakna, LHC!”. "Keep fucking skating", skrek tränaren Bert Robertsson så att det dånade i båset och jag antar att det sa rätt mycket vad han tyckte om insatsen.
Oavsett årstid och oavsett förutsättningar ska ett lag från SHL nio gånger av tio besegra ett lag från mitten av allsvenskan. Oavsett när, var och hur kan man faktiskt kräva mer av inställning, skärpa och attityd.
Trots att ingen, utöver Robertsson, skrek vaknade LHC till och Jimmy Andersson avgjorde i förlängningen. Vill man vara positiv kan man applådera det, men om det var en hel del som var bra mot Djurgården häromsistens var det en hel del som var desto sämre nu.
Man kan fråga sig vart ledarskapet tog vägen, för på isen lyste det banne mig bara med sin frånvaro.
Trots bara ett par gemensamma träningar i benen fick allsvenska gänget matchen och LHC länge dit man ville med en solid defensiv a la Czarnecki, hårt jobb och sammanhållet lag. Det sas att det var en rivalmatch, men det var mest snack och lite verkstad. Mestadels kändes det ungefär lika fridfullt som en boxningsmatch mellan Thomas Di Leva och Mahatma Gandhi och jag kom på mig att stå där på läktaren och undra om ingen ändå kunde bli lite arg?
Nu var det en träningsmatch och träningsmatcher ska behandlas som just det. Det blir sällan riktigt bra – och säger inte heller mycket om någonting. Tunga ben och rostiga händer gör sällan som huvudet vill, men även om jag inte förväntat mig någon grannlåt hade jag i alla fall väntat att LHC med bättre fart skulle klara av att skapa mer.
Detta sagt:
Att i det här läget göra några djupare analyser eller dra några långtgående slutsatser är lika omöjligt som att förutse vem som ska få Nobelpriset i litteratur.
Framförallt LHC har under de senaste dagarna annars försökt att spela på rivaliteten och jag gillar det. Det är viktigt att den finns och det är viktigt för SHL-klubben att intresset växer i Norrköping. Själv hoppas jag att östgötaklubbarna samarbetar när tillfälle ges, men inte glömmer historien och låter den charmiga delen av antagonismen leva vidare.
Om Vita Hästen för 30 år sedan hade tagit steget upp i elitserien, det var bara ett mål som skiljde, hade LHC aldrig varit där man är i dag. Den fjärde storstadsregionen är stor, men jag kan inte se att den ska vara tillräckligt stor för samma resa i samma idrott.
Så kan LHC hitta tillbaka vad man var i högsta serien och Hästen etablera sig på övre halvan i den näst högsta vore det kanon.