Någonstans på vägen till Örebro slog det mig att det kändes trist att det inte är Linköpings FC:s guldlag från i höstas som får chansen att visa upp sig i Champions league. Nu åker jag snart härifrån och tänker att "tja, det kan nog bli riktigt bra det här också."
4–1 mot Örebro var ett imponerande styrkebesked – och på lördag kan mästarlaget ännu en gång sparka undan benen på stora guldfavoriten Rosengård. Redan i slutet av maj. Det är så klart väldigt mycket kvar – och både ett EM-slutspel och ett öppet transferfönster längs vägen – men det skiljer sex poäng redan nu och differensen kan öka till nio.
Det kan jag inte tänka mig att Lotta Schelin & Co tar in.
Så bra är uppenbarligen inte Rosengård.
Så bra är uppenbarligen LFC.
För några år sedan blev damallsvenskan mer oförutsägbar och efter ett 2016 där två (eller egentligen framförallt ett) lag dominerade fullständigt känns det som att vi ändå är på väg tillbaka dit. Det betyder inte att det blir bättre, men på sitt sätt roligare. Det är inte längre givet att ett topplag åker och spelar skjortan av en nykomling på bortaplan (som Hammarbys 1–0 mot Rosengård i söndags) och att det ser ut på det sättet borde ge fler energi.
Tänk vilken avslutning vi kan få i kalla november. I näst sista omgången har LFC att möta Eskilstuna på hemmaplan och fortsätter det på samma sätt som det här har börjat kan det bli en direkt avgörande guldmatch.
Något att se fram emot – även om det är väldigt långt dit.
Att utan så tunga namn borta vinna så klart och spela så bra i Örebro vittnar om en kapacitet jag inte riktigt trodde fanns. Doldisar som Maja Kildemoes, Tove Almqvist och tvåmålsskytten Emmaliina Tullkki klev fram, men jag måste också nämna Claudia Neto och Magdalena Eriksson i centrallinjen. Neto gjorde som vanligt det mesta rätt med bollen och Eriksson lyste av pondus och förlorade knappt en enda duell.
Pia Sundhage, förbundskaptenen, satt på läktaren och även hon borde väl snart inse att LFC-kaptenen ska ha en startplats till EM.