Finland tar VM-guld i ishockey och sjutton vet om det inte är största mästerskapsskrällen sedan Herb Brooks universitetslirare satte stopp för Viktor Tichonovs arméstjärnor i OS-hockeyn i Lake Placid 1980.
Nu fick Finland uppleva ett alldeles eget hockeymirakel på is och nu sitter jag sitter här framför teven med ett leende på läpparna. Det är omöjligt att inte gilla det här laget. Jag har aldrig känt mig så här finsk.
Det som alltså skulle vara ett av Finlands sämsta VM-lag någonsin slog alltså på vägen till guldet i tur och ordning ut Sverige, Ryssland och Kanada. Vad är väl alla NHL-stjärnor mot ett 20-tal hjärtan som så hårt bultar för Suomi? Jukka Jalonen, coachen, är en hjälte. Kevin Lankinen, målvakten, en annan. För att inte tala om Marko Anttila, lagkaptenen. För några år sedan halkade han omkring i en fjärdekedja i Örebro och vi var många som undrade vad han gjorde där. Nu avgjorde han hela VM.
Förmodligen tänker jag också samma sak som de allra flesta LHC-supportrar. Kan inte Niklas Persson, general managern, hitta några lediga finländare och ta till Linköping? Den blåvita framgången i Slovakien kan också stärka fansens förhoppningar om en kul hockeyvinter i Saab arena när det nu kärvar för Persson i rekryteringen av de sista pusselbitarna.
Med bra spelare kan du komma långt. Med ett bra lag, där alla jobbar så in i den och för varandra, kan du faktiskt komma ännu längre – och det är just där som LHC hoppas hamna med högre krav, mer skridskoåkning och med Bert Robertsson i båset.
Har skrivit det tidigare och jag har verkligen haft ovanligt svårt att gå i gång på detta VM. Men under slutmatcherna har det knappt gått att sitta still. Dessförinnan var det svensk briljans mot obefintligt motstånd, men utan en fungerande defensiv kommer du ingen vart.
Det visste vi redan innan.
Två tidigare guld till trots har jag aldrig riktigt förstått hajpen av Rikard Grönborgs påstådda taktiska list och det var kanon att VM så tydligt visade att du både måste ha fart och koll bakåt.
Det så det ska vara.
Det är då ishockey är som allra bäst.