Jag tar av mig hatten för detta LHC-lag. Vilken fantastisk säsong ni gjort! Allt såg så mörkt ut i september och oktober innan ni fick i ordning på er själva. Efter nyår har ni spelat med större hjärta och stolthet än jag sett något LHC-lag göra tidigare.
Och framför allt – vunnit.
Vunnit när ni spelat dåligt. Vunnit när ni spelat bra. Vänt till synes omöjliga underlägen till vinst. Hela tiden som ett lag. Hela tiden med en vilja att bli bättre i varje byte och match. Aldrig varit nöjda.
Den här 40-åringen har mognat och hittat sin identitet efter några struliga år som 30-plusare.
96 poäng och en tredjeplats i tabellen, ynka tre poäng bakom det som länge såg ut som ett suveränt Växjö.
Wow!
Sträck på er. Njut. Var glada. Varenda en av er. Från Fredrik Emvall bakom skrivbordet, coachtrion på tränarbänken, spelarna på isen till materialarna ”Cappe” och ”Uffe”, eldsjälarna som vaktar parkeringsplatserna och ni som står eller sitter i arenan match ut och match in. Tillsammans har ni varit jävligt starka.
Så. Nu kan ni titta framåt, trycka på reset-knappen och börja om.
Nu är det på riktigt. Och det är en helt annan tvåkrona.
LHC får möta Brynäs. En helt överkomlig kvartmotståndare så här på förhand om ni frågar mig. Det är ju bara att skjuta högt på David Rautio så löser det sig…
Skämt åsido. Vi har genom åren lärt oss att mycket kan hända i ett slutspel som förändrar läget. Ifjol hade vi situationen där Andrew Gordon stängdes av efter en tackling i ryggen på Niclas Lundgren, då i Växjö. För den som gillar att prata om, men och kansken så… ja, ni förstår säkert var jag vill komma. Små marginaler.
Klart är i alla fall att LHC inför det här slutspelet har lika stor chans som alla andra att ta sig till final. Det finns inte längre någon dominant för svår att slå. Jag älskar ovissheten i år.
Samtidigt – LHC är fortfarande något av ett Losers HC. Som vikit ner sig när det gällt som mest i slutspel tidigare. Ju längre man saknar framgång, desto större blir tröskeln att ta sig över.
Tillsist en historieåterblick.
Säsongen 1996/97 kom Tommy Boustedt till LHC. Ulf Söderström berättar i dokumentären Kapten Johansson att Boustedt fick spelarna och klubben att tro på att de var duktiga och kunde bli elitseriemässiga.
Tio år senare, 2006/2007, var klubben i sin första SM-final.
Fortsätter den här tioårstrenden med ytterligare ett kliv framåt i klubbens utveckling i år, tio år efter första SM-finalen?