Samtidigt är det uppenbart att det är en kamp som arrangören har framför sig de närmaste åren för att återkomma till de förpandemiska deltagarantalen.
Om vi tar den första kampen så tror jag att allt snack om att det är tufft ute på banan är bra för världens största motionscykellopp. Även om jag är för att flanörcykla, och njuta, ska Vätternrundans 315 kilometer vara något man får slita sig igenom. Oavsett om man är snabb eller långsam. Det här ska inte vara något man glider igenom med vinden i ryggen och solen i ögonen.
Vi som åkte i höstas hade det tufft med minusgrader på natten och vi behövde tinas upp av solen på lördagen. Vi behövde rås om litegrann i mörkret som var både i början och slutet.
I år var det ljusare, men kallt och jobbigt blev det även sommartid. Motvind och regn gjorde deltagarna rejält möra innan de fick belöningen under andra halvans solsken.
Jag tror att de som åkte både 2021 och 2022 kan intyga att loppen liknar varandra, trots olika årstider.
Nu bröt ovanligt många även i år och bryta är inget man önskar någon, men för snacket om loppet, ryktet, tror jag inte det är negativt. Det här är ett lopp för hårdingar med "pannben".
Det var över 1300 som bröt, av 12 200 startande. Det var knappa 4 000 som inte kom till start. Kanske på grund av väderleksrapporter, men också på grund av den stora konkurrensen det är i samhället när allt tar fart efter pandemin.
Vätternrundans minskande siffror går i takt med de små loppens siffror helgen före. Det finns ett mönster i alla motionslopp, inte bara för cykelloppen.
Så det är uppenbart, det som Maifs alliansordförande Johan Andersson sade vid starten, att jobb återstår för att få tillbaka cykelfesten till där den var för några år sedan.
Det som talar för att Vätternrundan kan kämpa sig tillbaka tycker jag är det väldigt väloljade arrangemanget. Glada och duktiga funktionärer och smart stab bakom. När man intervjuar folk en hel dag runt sjön får man sällan några negativa kommentarer. Cyklisterna har sin smärta att klaga på, men är väl inbäddade i sin utmaning.
Ett kul inslag är musiken vid Dalbyporten. Hela nya bansträckningen genom gruvsamhällena tycker jag är en höjdare när bygden går man ur huse. Mer sånt längs banan tror jag skulle förhöja upplevelsen och skapa ännu lite mer guldkant på den cykeltur som till sist handlar om en sak: Kampen mot sig själv.