Det har varit en grå höst där vi knappt sett skymten av blå himmel över Linköping. Hockeyhösten? Ljusare även om det blev ett trist slut med dubbla förluster på hemmais. ”Helt okej”, sa Roger Melin, tränaren, när jag bad honom sätta betyg på första halvan av säsongen.
Jag kan hålla med där.
Helt okej.
Naturligtvis var matchen mot Modo en match som skulle vinnas – och LHC vann inte. Än en gång fick ett formsvagt lag från nedre halvan bryta trenden mot LHC. Det har hänt för ofta genom åren för att det bara ska vara en tillfällighet.
Ett mål mot jumbon på hemmaplan är för dåligt. För lite av kvalitet, för mycket av ineffektivitet. Juluppehållet kommer lägligt.
Några års mer eller mindre blygsamma placeringar har devalverat ställningen som toppklubb och det var med det i ryggen som LHC gick in i säsongen. Än är inte klubben där den vill vara, men 48 inspelade poäng och en fjärdeplats innan tomten kommer är åtminstone några fler än vad jag hade trott. Men för att slippa att ta en omväg till slutspel väntar ett race hela vägen in i kaklet.
Det har varit några för många snedsteg under hösten, men det har trots allt varit mer av fart, attityd och moral. Lyckade nyförvärv som Jeff Taffe, Jacob Micflikier, Broc Little och David Rautio. Bra hemmafacit. Sämre borta, även om det faktiskt blivit poäng i nio av 14 matcher utanför Saab arena. Alldeles för många insläppta mål på bortais. Flera starka vändningar.
Men det som måste bekymra mest är publiken. Eller om ni så vill: bristen på densamma.
Så här långt är hemmasnittet i Linköping 5 604 åskådare per match. Jämför det med fjolårets slutfacit på 6 697 och det krävs inget Nobelpris i matematik för att inse att läget är allvarligt. Trots att laget blivit bättre har siffrorna blivit mycket sämre. Någon som förstår logiken? Jag gör det inte. Det är väldigt stora pengar som försvinner där och efter förra säsongens minus har inte klubben råd med röda siffror en gång till.
Det är den stora utmaningen just nu.
Annars har det varit en höst där det knappt gått en SHL-omgång förrän det diskuteras tacklingar och avstängningar. Medvetet eller omedvetet våld mot huvudet är, och har varit, ishockeyns gissel och de ansvariga famlar mest i mörker om vad som ska göras. Det går fortare och fortare, alla kan inte hantera det och för ofta slutar det med hjärnskakningar och otäcka smällar.
Det snackas om respekt och naturligtvis är det där det måste börja. Men det krävs också ett tydligare regelverk för vad som gäller. För det första: det måste i första hand vara handlingen som bedöms och eventuellt bestraffas. Inte konsekvensen. Det är inte tackling mot huvudet så fort någon blir skadad. Den spelare som tacklas har också ett ansvar.
Med allt det sagt: disciplinnämnden behöver visa att den tar problemen på större allvar. Nu snackades det om att det var ett hårt straff när Växjös Gustav Rydahl nyligen fick sex matchers avstängning, varav två omvandlades till böter.
Minns ni vad Sebastian Karlsson fick för smällen på Magnus Kahnberg för några år sedan?
Fjorton matcher.
Inte för att på något sätt försvara det tilltaget, men när Johan Forsberg bara missar fyra matcher efter armbågen i huvudet på Daniel Fernholm blir det bara löjligt. Det var värre, mer utstuderat och utan förmildrande omständigheter.
Till att börja med kan en gång för alla larvet med att omvandla matcher till böter slopas. En avstängning är en avstängning är en avstängning. Eller borde i alla fall vara.