Jag hade så gärna velat skriva om bara sport i den här krönikan. Om LHC:s 2–1-seger över Skellefteå AIK, om Jussi Rynnäs strålande målvaktsspel och Jonas Junlands läckra segermål.
Men hösten 2020 är ingen tid för bara sport.
Pandemin vänder upp och ned på hela vår tillvaro och för idrotten handlar det nu om att överleva.
Det spelar ingen roll hur stor du är, alla kämpar, från olympiska rörelsen och de största fotbollsmästerskapen på toppen ner till lägsta breddidrott.
Alla kämpar de livet ur sig.
Det vi upplever nu kommer att ha svåra följdverkningar för lång tid framöver, för samhället i stort såväl som för idrotten.
I det hänseendet, när man tittar på hur pandemin slår mot världsekonomi, vård, näringsliv och folkhälsa, så är förstås idrotten en mindre företeelse. Men så som idrotten utvecklats de senaste 50 åren så är det idag en mångmiljardindustri och när Svenska hockeyligan nu förlänger tv-rättigheterna med Cmore med sex år så sägs det vara värt fem miljarder kronor. SHL-klubbarna som tidigare fått cirka 45 miljoner per år ska med det nya avtalet kunna räkna med 60-65 miljoner kronor per år.
Elitidrott är inte på lek, elitverksamheter måste idag bära sina jätteekonomier, annars går de under likt vanliga företag.
Tv-avtalet har länge varit avgörande för SHL-klubbarnas sportsliga satsning.
Nu är det avgörande för deras överlevnad.
Jag tycker att SHL har skött pandemin bra i höst sedan de fick de första smittutbrotten i klubbarna. Ligans och klubbarnas naiva inställning till pandemin under våren och sommaren, då Folkhälsomyndigheten hela tiden larmade om höstens andra våg, har jag kritiserat tidigare, så det lämnar jag därhän nu.
När smittan drabbat klubbarna i höst har de agerat snabbt, pausat verksamheter och skjutit upp matcher. Självklart kan tyckas, men det är det uppenbarligen inte för alla. Titta bara på hur de svenska och danska herrlandslagen i fotboll slår knut på sig själva för att hålla sitt tv-avtal och få till onsdagens träningsmatch i Köpenhamn.
16 danska spelare missar matchen på grund av det rådande pandemiläget. En har testat positivt för covid-19, åtta sitter i karantän och sju hindras på grund av reserestriktioner. Dessutom är en ledare smittad och båda förbundskaptenerna i karantän. I svensklägret är fem spelare borta på grund av Storbritanniens karantänregler och förbundskaptenen Janne Andersson är satt i karantän.
Trots detta ska matchen spelas. Jag förstår att tv-pengarna är livsviktiga, men det här är ju ren galenskap. Självklart borde träningsmatchen ställas in.
LHC vann alltså omstarten mot Skellefteå. De tre poängen var viktigast, det är de alltid, men näst viktigast var utan tvivel målvakten Jussi Rynnäs insats. Visst släppte han en del returer, den 33-årige finländaren, men jösses så bra han var den här kvällen. 32 av 33 SAIK-skott stoppades och många gånger krävdes riktigt avancerade parader.
Det var ett besked som en hel hockeystad har väntat på.
I övrigt hade LHC-insatsen massor mer att önska. Men att då ändå vinna, med en grym arbetsinsats, ska inte underskattas när det kommer till att bygga självförtroende.
Till sist: När Andrew Gordon täckte skott i slutminuterna skrek hela LHC-bänken så det dånade i tomma Saab arena. Det sa också en hel del om vad segern kan betyda för LHC.