Tyckte ni att det var något som skakade till strax före klockan 18 under kvällen? MC-kortegen genom Linköping? Möjligt att den också påverkade, men framförallt måste det ha varit Marija Banusic ni hörde.
Skadade LFC-forwarden satt i speakerrummet på Linköping arena och fick smått glädjefnatt när Jessica Samuelsson från nära håll tryckte in avgörande 2–1-målet mot Djurgården.
Oavsett om det gav utslag på Richterskalan eller inte sa spontana reaktionen rätt mycket om hur det betydde. Ska du på allvar vara med och slåss om SM-guld så är Djurgården på hemmaplan en match som ska vinnas. Så enkelt är det. Och svårt. Rosengård klarade det inte förra sommaren – och kom sedan inte ur LFC:s kopplade grepp i heta toppstriden.
Det kan inte alltid vara bra, men då måste det ändå vara tillräckligt bra och tillräckligt effektivt.
Två gånger Samuelsson betydde tre nya poäng som på sitt sätt var värda ännu mer. För det blåste motvind som bara den med tunga spelare som försvann både före och under matchen, med en redan från början tunn trupp, med ett passningsspel som lämnade mycket i övrigt att önska och med ett olyckligt självmål till 1–1 med 88.32 på klockan.
Ändå seger.
Bättre moralhöjare har jag svårt att tänka mig.
Det ska erkännas att jag inte riktigt förstod mig på Kim Björkegrens startelva med ett anfall bestående av Kristine Minde i mitten och Jessica Samuelsson och Lina Hurtig på varsin kant.
– Ibland får man gå på magkänsla, sa LFC-tränaren och log.
Förmodligen är det därför som han är tränare och jag något annat.
Till sist: jag var efter premiären inne på det här med att spela på rätt dagar för att locka så mycket publik som möjligt. Idén att spela klockan fyra en valborgsmässoafton kändes väl. . . hm, sådär.