Jag tycker synd om alla barn

Sedan jag flyttade till Sverige för tre år sedan har jag insett vad de flesta svenskar har vetat i hela sina liv. Att det är svårt att följa NHL när alla matcher börjar klockan två på natten. Jag tycker synd om alla barn som växer upp med drömmen om att spela i NHL och bli som sina favoritspelare, men som har problem med att ens se dem på tv.

Som tur är försöker NHL ändra på det. För två veckor sedan fick jag privilegiet att åka till Stockholm för att se båda matcherna mellan Ottawa Senators och Colorado Avalanche som en del av NHL Global Series i Globen. Vilken fantastisk upplevelse det var.

Jag hade inte upplevt NHL-hockey på plats på flera år – så det var väldigt kul att se så pass skickliga spelare på en mindre rink där allt händer snabbare. Den nordamerikanska och europeiska hockeyn skiljer sig mycket från varandra och jag kunde se skillnaderna särskilt tydligt för första gången.

Jag såg ingen stor skillnad i tempot när spelet böljade fram och tillbaka. Nästan alla som spelar på professionell nivå kan passa och skjuta i ungefär samma fart. Flytet i spelet var alltså ganska mycket som här i Sverige.

Ett tillfälle då jag märkte av hur snabbt det gick var när pucken kunde gå från att vara fast i en sargduell till att plötsligt hamna framför mål och bli en målchans. Har man det där extra utrymmet i sarghörnen blir det mycket svårare att få in pucken på mål direkt efter en brytning eller när man slår en spelare en mot en.

På alla europeiska rinkar jag har spelat på skapar det extra utrymmet mer tid och puckinnehav, men det kan också begränsa hur mycket pucken befinner sig i de allra farligaste målområdena. Medan vi tillbringar majoriteten av matcherna på utsidan av motståndarna så är det fler kortpassningar och snabba inspel i mitten för farliga lägen i NHL. Jag tror att det är vad som gör deras matcher mer händelserika.

Jag noterade även en skillnad i power play. I SHL är det spelaren närmast sargen som agerar speluppläggare. Han är sällan i position att ta eget avslut eftersom han är för långt bort från målet för att vara ett riktigt hot. Men i NHL är en spelare i samma position livsfarlig. En skicklig skytt som Vladimir Tarasenko gör ofta mål genom att vända blicken åt ett håll och sedan skjuta från precis innanför tekningscirkeln. Med tanke på det hotet måste backar i NHL behandla den spelaren på olika vis och ligga på speluppläggaren mer aggressivt. Det öppnar upp för en passning till spelaren bredvid målet som i sin tur har två–tre passningsmöjligheter från sin låga position. Att bara ha ett par meter mindre att jobba med gör stor skillnad, och det var roligt att se det hända rakt framför ögonen på mig.

Något annat jag upptäckte den helgen, vilket de flesta svenskar har vetat länge, är hur speciell Erik Karlsson är. Jag har sett höjdpunkter och vetat hur imponerande hans statistik är år efter år, men att se honom live är en annan sak. Varje gång han var inne på isen gjorde jag det till min uppgift att punktmarkera honom med blicken för att se var han positionerar sig för att alltid vara involverad i spelet. Och sättet han rörde sig på var otroligt.

Jag har aldrig sett en spelare täcka så stora ytor av isen samtidigt. Han kunde vara på ena kortsidan och lossa pucken och tre sekunder senare på något sätt leda kontringen in i offensiv zon. Det ser så enkelt ut när han åker skridskor att det är som om han svävar där ute. När jag tittade noggrant kunde jag se honom slå en smart passning eller ta ett snabbt beslut i nästan varje byte, saker som fick mig att tänka: ”Hur gjorde han det?” eller ”hur såg han det?”. Det finns så många fler detaljer som man kan notera och lära sig ifrån när man ser hockey live snarare än på tv. Att se Erik var en ögonöppnare för mig. Jag kunde inte tro att han var så här bra – och då tyckte jag att han var fantastisk redan innan.

Det var också beundransvärt att se vilken kärlek publiken kände för alla svenska spelare. När ett av deras namn ropades upp i högtalarna – till och med när det handlade om en utvisning – kunde publiken jubla och på visa sin respekt. Det var som om de alla tillhörde samma familj. De var en av deras egna.

Det hjälper också när två av spelarna är superstjärnor, men utöver Erik Karlsson och Gabriel Landeskog fick Johnny Oduya och Fredrik Claesson lika mycket uppmärksamhet. Det måste ha känts som en resa hem för dessa spelare så som de välkomnades i Globen.

År 2011 var jag med en liknande resa då jag tillhörde Anaheim Ducks. Vi tillbringade tio dagar i Helsingfors, eftersom vi hade Teemu Selänne och Saku Koivu i laget, och sedan två dagar i Stockholm. Trots den långa resan från Kalifornien, som har nio timmars tidsskillnad, älskade spelarna den upplevelsen. Jag är övertygad om att båda lagen som kom hit den här gången uppskattade Stockholm precis lika mycket som jag och fansen uppskattade att ha dem här.