Det är otroligt svårt att skriva om ätstörningar, träningshets och att vara restriktiv med sin kost då de som varit drabbade inte gärna vill berätta om det i en intervju. Ämnet är otroligt känsligt. Efter vidare eftertanke har jag bestämt mig för att dela med mig av två perioder i mitt liv där jag själv hamnade snett i tillvaron kopplat till kost och träning.
Den första perioden har egentligen ingenting med ätstörningar att göra. Jag var 15 år och hade börjat satsa mer på fotbollen. Detta innebar att jag körde spontanfotboll och tränade väldigt mycket själv utöver min ordinarie träning. Samtidigt var jag i åldern där man ville vara med på allt som kompisarna gjorde så en vanlig sommardag kunde jag cykla fram och tillbaka från centrala Linköping till Berg eller Stureforsbadet för att bada och spela volleyboll. Min tränings– och aktivitetsmängd hade ökat och min kosthållning var sämre än någonsin. Vissa dagar kunde jag äta en halv melon till lunch. Andra dagar blev det bara en glass. I bästa fall åt jag en pizza. När jag sedan åkte och hälsade på min farmor i Skåne, där vi var aktiva och åt väldigt kalorisnål mat, gick jag ner väldigt mycket i vikt på en kort tid. När jag kom hem märkte mina föräldrar att jag hade blivit otroligt smal.
Min okunskap om kost och näring gjorde att min kropp hamnade i en obalans. Det var inget som jag själv tänkte på och jag hade aldrig något mål att gå ner i vikt. Men med lite mer kunskap i ämnet hade jag både kunnat må bättre och prestera bättre istället för att rasa i vikt.
Mitt största problem med kosten kom dock för drygt fyra år sedan när jag flyttade hem till Linköping för att börja jobba på Corren. Jag hade precis blivit singel och flyttat ut från "exets" lägenhet och mådde allmänt dåligt privat.
När vi gjorde slut fick jag för mig att jag skulle börja äta nyttigare och träna mer för att få en mer tonad kropp och för att kunna prestera bättre på Göteborgsvarvet som var mitt stora mål den sommaren.
Jag tog hjälp av en bekant som är kostrådgivare, och som fixade ett kostschema till mig. Problemet med kostscheman är att det finns rätt och fel. Om jag frångick mitt kostschema så hade jag "fuskat", vilket i min hjärna indirekt betydde att jag skulle bli tjock. Jag tränade otroligt hårt och kunde köra både dubbel- och trippelpass på en dag. Jag började bli manisk och byggde upp en osund relation till mat som blev ännu värre efter att jag hade slutat med kostschemat. Det som började med att jag inte åt några såser utvecklades till att jag undvek kolhydrater helt. Jag avstod från att åka hem till mina föräldrar på middag och tackade nej till sammankomster där mat var i fokus för att jag förstod att jag skulle få frågor om varför jag inte åt det ena eller det andra.
Efter att jag hade sprungit Göteborgsvarvet det året, närmare bestämt 21 kilometer, minns jag att jag åt två rader choklad och fick en grotesk ångest.
Jag började hoppa över måltider om jag inte hade fixat en matlåda till jobbet som i mitt tycke var "rätt". För om jag skulle beställa mat visst jag inte på grammet vad det innehöll. Om jag hade ätit något som var "fel" kompenserade jag det med att träna.
Mina nära och kära började påpeka att jag hade blivit för smal och reagerade också på mitt beteende då jag fick det allt svårare att dölja min fixering. Jag kom hem en dag och svimmade av på badrumsgolvet. Min kropp hade fått nog.
Mitt i allt det här utbröt min reumatism. Mitt maniska mönster var tvunget att brytas. Jag började utbilda mig på egen hand där jag läste på om kalorier, näring, träning och om att ha en balans i livet eftersom det var viktigt för att hålla min sjukdom i schack. Jag lyckades ta mig ur min djupa svacka i takt med att jag också mådde bättre psykiskt.
Det jag vill säga med detta är att vem som helst kan drabbas. Därför är det också viktigt som anhörig att våga ställa frågor och ge stöttning om man ser några varningssignaler. Sedan tror jag att man har mycket att vinna på att utbilda barn och ungdomar tidigt i kost- och näringslära – men även skapa en förståelse för att människors värde inte sitter i hur kroppen ser ut.
Artikelserien som vi kommer publicera från och med nu och ett par dagar framåt handlar inte bara om ätstörningar utan även om den balansgång som idrottare tampas med inom sina sporter på olika sätt kopplat till träning och kost. Förhoppningsvis kan texterna skapa en ökad förståelse eller ge nya perspektiv. Ni får väldigt gärna höra av er med synpunkter, tankar och kanske förslag på uppföljningar under tidens gång.
