Ett lag som har både och är ett lag i harmoni – och oftast ett vinnande sådant.
Svenska damlandslagen i handboll och fotboll är tydliga exempel på detta i OS.
När Isabella Gulldén och henne lagkompisar strålar, med ett fantastiskt försvarsspel som grund, ser Caroline Seger och de andra fotbollstjejerna mest vilsna ut, till synes helt utan spelidé.
Jag lider med Linköpingsspelarna Fridolina Rolfö, Jessica Samuelsson och Magdalena Ericsson som alla är formstarka, det har vi sett hela säsongen i allsvenskan och det syns även i blågult, men i Rio är delar av ett lag i disharmoni.
Jag har följt Pia Sundhages lag i alla tre OS-matcherna (Sydkorea 1–0, Brasilien 1–5, Kina 0–0) och inte sett skymten av linje i spelet. Det ser stressat ut hela tiden, som om allt går på chans.
Förbundskaptenen tycks ha kört fast totalt med gruppen.
Självklart har laget en spelidé, Sundhage har inte plötsligt förvandlats till en total fotbollsnovis, men tränare fungerar olika bra med olika grupper och min känsla är att Sundhage i den här gruppen inte når ut alls med sina idéer.
Resultatet blir vilsna, stressade spelare som aldrig vet vad de ska göra och därför slår bort massor av bollar.
I ett sådant lag kvittar det hur bra du som spelare är i den egna aktionen, fotboll är en lagsport och är organisationen och strategin dålig så blir allt dåligt.
Nämnda LFC-trio, Rolfö, Samuelsson och Ericsson, tillhör stommen i OS-laget och har i många situationer svarat för bra individuella prestationer, men när laget sätts upp som mot Kina, med en tokdefensiv där Rolfö oftast lämnades ensam i offensiven, så blir ändå mycket fel.
Talande för Sundhages landslag är att Kosovare Asllani, den mest irrationelle spelaren och den som verkligen bryter mönstret, är den som på senare år kommit ihop sig mest med förbundskaptenen.
Även Lotta Schelins landslagskarriär har tvärdött under Sundhage, vilket är ett annat tecken på den disharmoni som råder i laget.
Vore jag Sundhages efterträdare så skulle jag bygga nytt och fräscht med Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö som de två första pusselbitarna. Ericsson som mittback, som i klubblaget, och Rolfö som Lotta Schelins efterträdare som den offensiven byggs kring.
Linköping ska vara nöjt varje dag dessa två stjärnor är kvar i laget. De europeiska toppklubbarna borde sukta efter en så bollsäker försvarare som Ericsson och en stark centertyp som Rolfö.
Nu väntar kvartsfinal mot USA och jag kan för mitt liv inte se att svenskorna går vidare till semifinal.
Jag hoppas jag har fel.