Pratade för några veckor sedan med Martin Sjögren – LFC-tränaren som numera är förbundskapten för Norge – och frågade lite om skillnaderna mellan svensk och norsk fotboll.
– Bredden. Man märker att Sverige har en annan bredd på toppen, sa han.
Efter att på håll ha följt Algarve cup under den senaste veckan får jag en bestämd känsla av att Pia Sundhage inte riktigt tycker detsamma.
För det första är förstås fyra matcher på bara en dryg vecka så dumt och luktar så mycket 90-tal. Nu vet alla att det är en fysiskt orimlig belastning. I synnerhet om du som Sverige till så stor del spelar med samma lag i varje match. Om jag varit klubbtränare och fått tillbaka sargade spelare hade jag varit vansinnig
Just när jag skrivit de här raderna ramlar det in ett TT-telegram där Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen är just det. Kolla här intill. Jag kan bara säga att vi är överens. Om allt.
Jag förstår inte heller hur Sundhage tänker där (det gör jag i och för sig ganska sällan, men det är en annan sak). Inte alls fel med kontinuitet och att tro på sitt lag, men det finns en risk med att så många känner sig givna och att så mycket känns klart redan nu. Till åtminstone nio elftedelar är startelvan till EM bestämd. Redan nu. Bara skador och sjukdomar kan ändra på det. Förbundskaptenen har sina nyckelspelare och kör med dem. Stenhårt.
Om det inte ska testas nu, när ska det testas då? Varför ta med spelare till en sådan här turnering och sedan knappt ens låta dem spela? Vad fick exempelvis LFC-förvärvet Lina Hurtig mer än några inhopp? Man kan säga att alla – utom tredjekeepern Zekira Musovic – gavs speltid, men gavs de chansen?
Nja.
Det är en definitionsfråga.
Vill man göra det enkelt för sig kan man jubla över att Sverige utklassade ett tröttkört och besynnerligt svagt Ryssland i sista matchen, men jag är ledsen. För mig räcker inte det. Dessförinnan var det bra mot Australien, sämre mot Kina och sämst mot Nederländerna.
Det finns fortfarande väldigt mycket att förbättra och förbättra inför det EM-slutspel som väntar i sommar. Det som fungerade i OS förra året, med att parkera en buss i två timmar och vinna på straffar, var rätt då, men kommer inte att fungera nu. Att hitta en modell, ett tempo och ett passningsspel som klarar av att föra matcher mot inte lika starkt motstånd är fortsatt den stora utmaningen.
Jag hoppas att Fridolina Rolfö får en bra vår i München och ges chansen att ta en av få vakanta platser i offensiven. Förra LFC-aren sticker ut, är en spelartyp som ingen annan och behövs inte minst därför.