När jag var liten (jag vet att det är fruktansvärt länge sen) gjorde jag som varandes sportnörd redan då egna ”böcker” där jag samlade diverse olika svenska landslag. På den tiden (för fruktansvärt länge sen) kändes det här med landslag som något sällsynt viktigt. Det är inte riktigt samma läge nu.
Har tänkt på det rätt mycket under senaste åren. Jag går känslomässigt igång och hetsar upp mig när Liverpool spelar i Premier league och Champions league. När Janne Anderssons landslag lirar i Nations league eller Tre Kronor matchar i någon träningsturnering?
Inte för fem öre.
Kan ibland sucka över det, men lik förbannat är det sanningen.
Nu har ishockey-VM dragit igång – Sverige möter Storbritannien på tisdagskvällen – och trots dubbla blågula vinster i upptakten har rätt mycket handlat om vilka som har nobbat. Man kan tycka vad man vill om det, men jag förstår dem som tackar nej.
Tiderna förändras, ishockeyvärlden med den och värdet på både VM (som om fotbollen skulle avgöra sitt VM när ligaspelet i England och Spanien ännu pågår) och Tre Kronor har devalverats. Att avgörande SM-finalen krockar med premiären i Finland säger något det också.
Inte minst har lättillgängligheten till NHL förändrat förutsättningarna – unga hockeykillar drömmer i dag mera om Florida än om Tre Kronor och mera om Stanley cup än om VM. Att småskadade, utslagna och besvikna spelare efter en lång säsong väljer att inte åka till en turnering där de flesta av de bästa saknas får vi leva med.
VM kan vara absolut vara kul ändå, men det är inte lika viktigt längre.
Det är bara att inse det.
Det blir inte det när det spelas varje år och när de bästa är upptagna på annat håll.