Jag vet inte vad det är, men jag saknar nåt i dagens IFK Motala.
Jag har sett dem de två senaste matcherna och får en otäck känsla i magen.
Det är inget snack om att Kalix och IFK Motala bandymässigt är de två bästa lagen i den här kvalserien. Men ett kval handlar om så mycket mer.
Främst om vilja.
Och jag tycker inte att IFK visat tillräckligt av det än så länge.
Viljan finns självklart där innerst inne. Ingen i IFK vill något annat än att hänga kvar i högsta serien, missförstå mig inte på den punkten.
Men att visa det är en annan sak.
Jag saknar just nu lite desperation och lite kaxighet i dagens IFK. Att klara ett kval, där allt hänger på ett par matcher, handlar till 50 procent om att vinna närkamper, att brösta upp sig, att slå stopp på skridskorna när man tappar bollen och ge allt och lite till i varje situation på isen.
Jag tycker inte IFK gjort de två senaste matcherna. Jag tycker att axlarna är lite för hängande, att spelarnas kroppsspråk inte alls visar motståndare och medspelare vad man vill.
När chanserna kommer är man inte där. Alltför ofta svänger man runt sina motståndare istället för att gå rakt igenom och i sämsta fall få med sig en straff.
Och nu börjar det brännas. Förlust mot Kalix hemma på onsdag och matcherna mot Falun och Nässjö måste plötsligt vinnas för att IFK ska klara det här och inte behöva börja om i allsvenskan igen.
Och det gör man inte hur som helst.
Framförallt inte om man inte börjar visa sig själva och omgivningen att man är beredd att offra något för att vinna.