Med tanke på hur många bokstäver om ishockey jag hasplar ur mig är det kanske lätt att tro något annat, men i grunden är jag en fotbollskille. Det jag spelat mest och kan bäst. Om jag får säga det själv.
För mig är det så här: en ishockeymatch kan aldrig bli lika vacker och utgöra samma skönhetsupplevelse. Å andra sidan: en fotbollsmatch är inte alltid lika fartfylld och adrenalinstinn.
Men när en fullsatt arena (vi kan säga att den heter Anfield road och ligger i Liverpool) exploderar och ”You’ll never walk alone” dånar på läktarna…då ställer sig varje hårstrå på kroppen i givakt och gör idrott till ytterst svårslagen underhållning.
Under senare år har jag fått allt svårare att gå igång på det här med landslagsspel. Tre Kronor spelar för många turneringar som inte betyder något och när det gäller fotboll krävs oftast avgörande matcher eller mästerskap för ökad puls. Men handboll. I tv-soffan är det ofta de blågula handbollsgängen som får mig att visa känslor.
Det går nästan inflation i EM och VM och OS och jag vet att en och annan tycker att det blir för mycket. Be mig inte att förklara varför – för det kan jag inte – men något är det med Jamina Roberts & Co som får mig att med nöje och viss nyfikenhet även titta på en fullständigt ospännande EM-premiär som mot Nordmakedonien (28–18) häromkvällen.
Det vore häftigt om det kunde räcka hela vägen till medalj den här gången.
Vad gäller svenska fotbollsdamerna gjordes jobbet i Serbien och därmed är EM-platsen i praktiken säkrad. LFC:s hemvändare Jonna Andersson slog perfekta hörnan till andra målet och visade vad vänsterfoten kan göra.
Nu gäller bara för LFC att hitta någon som hon kan pricka nästa säsong.