Pratade häromdagen med LHC:s nytatuerade klubbdirektör Carl-Johan Stålhammar och frågade om han skulle åka till Skellefteå.
– Nej, jag tror att jag struntar i det. Jag vill inte jinxa något. Jag har varit med på några bortamatcher på slutet och vi har förlorat varenda gång, sa han.
Och när jag tänker efter.
För LHC:s skull kanske jag inte heller borde åka dit.
Har inte exakt koll på hur många gånger jag genom åren har varit på slutspelshockey i Skellefteå (jag är sällan där av andra orsaker), men jag vet att det inte har varit många gånger som jag har fått rapportera hem om en LHC-seger.
Sjutton vet om det ens har hänt.
Möjligen att jag var där när Patrik Zackrisson kvitterade sent och Jan Hlavac avgjorde tidigt i förlängningen våren 2011. Jag minns faktiskt inte riktigt. När Erik Lindhagen av alla människor, framspelad av Rastislav Pavlikovsky, avgjorde i första semifinalen två år senare?
Nej, den matchen följde jag via teven.
Det var 28 mars 2013 och sedan dess har inte LHC vunnit en enda slutspelsmatch uppe i Västerbotten. På sexton matcher har det bara blivit tre segrar och det är förstås ett bedrövligt facit. Nämnde det för min alltmer ishockeyintressade hustru som direkt kontrade:
– Äh, det där med statistik visar bara på hur det har varit. Inte hur det kommer att bli.
Hon borde kanske åka i stället.
Hur det går? Tja, jag har ju hela tiden trott att Skellefteå helt enkelt är för bra. Igen. Tillsammans med Färjestad det lag i SHL med den högsta höjden och rent av bäst på att spela höghastighetshockey med bibehållen puckkontroll.
Det kan bli frejdigt, underhållande och hur kul som helst.
Med Marcus Högberg i målet hade LHC haft en liten chans att skrälla. Utan Högberg kan jag inte se det hända.
Så jag har gärna fel, är tråkig och säger 4–1 i matcher.
Hustrun?
Håller inte med.
Hon borde kanske skriva i stället.