Efter imponerande triumfen mot serieledande Brynäs häromsistens tog Linköping HC bussen till Örebro och hade alla chanser i världen att skaffa sig rätt skönt slagläge i ångestfyllda bottenstriden i SHL-hockeyn.
Det gick inte alls – och frågan är om någon kan vara förvånad.
Tveksamt, va?
Det är ju så här det har sett ut under hela säsongen.
Alla som funderar över varför LHC ligger där LHC ligger i tabellen kan ta en ny titt på matchen i Örebro.
Det var 60 minuter som sa väldigt mycket.
Riktigt bra start och en första period som på alla sätt var stark och intensiv. Så långt allt väl och klasskillnad i bottenmötet. Men sen? Efter 18 minuters rast och vila var det så mycket av ombytta roller att hälften hade varit nog.
Det går verkligen inte att lita på detta lag.
Det svänger för mycket.
Mellan matcher.
Under matcher.
Snacka om att skaffa sig ett övertag och sen mer eller mindre kasta bort det mot ett motstånd som förlorat sex matcher i rad.
En poäng nu hade betytt hur mycket som helst.
Det borde inte komma som någon överraskning att Örebro skulle komma ut desperat efter överkörningen, men LHC såg inte förberett ut för fem öre. Det blev bara ett måls utdelning på den starka insatsen och sedan var det nästan som ett ras rakt ned i Hjälmaren.
Inte nog med det: med inte mycket kvar att spela av perioden var det ändå oavgjort och chans till helt öppet läge inför avslutningen. Då fick Robin Kovacs för sig att slarva med pucken, släppa till ett friläge och naturligtvis tog det inte många sekunder innan Örebro hade vänt.
På samma sätt som det var för dåligt av Kovacs var det för dåligt av hela LHC-laget att så tydligt tappa allt, men återigen: det är därför det är fortsatt bottenångest och kamp kring kvalstrecket.
Det blev inte tre vinster i rad den här gången heller.
Rysaren går vidare, det är åtta matcher kvar och jag skulle säga att LHC behöver tio poäng till innan det möjligen kan blåsas faran över. Det enda positiva med den här torsdagen var att bottenkonkurrenterna också förlorade.
Alltid något.