Jag tänker på alla råd jag fått när jag berättat att jag, äntligen, ska cykla Vätternrundan. Hjälpsamheten är stor på den fronten, för nästan alla i Motala har genomfört stadens stolthet någon gång. Så känns det. Alla vill ge råd och tips, hur man ska träna och hur man ska lägga upp loppet. I cykelfestens huvudstad är kunskapen hos gemene man stor om hur det ska gå till, särskilt hos Maif och arrangören förstås men även hos allmänheten.
Vätternrundan har inte spårlöst dragit runt sjön i 56 år nu, den har gjort outplånliga avtryck och är en del av Motalas och hela bygdens DNA. Det är genom den vårt idrottsliv har sitt bultande hjärta och sin grund. Det är inte en oviktig sak att tänka på när man deltar tycker jag. Att känna till lite om loppet. Hur det började, vad som gjort det starkt, och vad det ger. Idéer om framtiden kan man gärna ge också när man är på insidan, man kommer på saker då.
Jag vill gärna ge två saker att jobba vidare med för arrangören, dels uttrycket flanörcykling som jag salufört i min lite mer avslappnade träningsstil. En upprätt attityd och en långsamhet som jag tror att cykelfesten behöver mer av.
Sedan kom jag på i veckan att ha en maskot med mig, kallad Vättis, som styrkegivare. Jag tänker att Vätternrundan kanske skulle skapa en sådan figur, som samlingsobjekt för de som kört. Ungefär sådana som olympiaderna har. Stora Vättis skulle också kunna vandra omkring i folkvimlet i start och mål och depåer. Tror det skulle kunna skapa stämning. Ja, efter pandemin vill säga.
Nåväl, hur har jag laddat då? Jo, det började 20 maj 2020. Förutom all annan träning så har jag på två coronasomrar cyklat 73 gånger. Träningspass alltså, lägger gärna till vardagscyklingen som jag tror är underskattad. Men passen är på totalt 125 timmar, vilket i mitt tempo betyder uppåt 200 mil. På två år.
Av alla råd och tips jag fått så tackar jag för dem. Jag har hört er. Stärker mig inför start. Kanske är det två ord från Rikard Hanning (åkt tre gånger) jag tagit fasta på mest: Ha roligt. Eller så är det så enkelt som ett enda ord från Boije Ovebrink (åkt två gånger): Njut.
Jag tror jag ändå, syvende och sist, får ta fram Tommy Svenssons Karin Boye-citat från fotbolls-VM 1994: "Visst finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd."
Jag tror lyckan är kort där i målet. Det handlar om att minnas resan.