Det är inte alltid jag håller med Niklas Wikegård, men den här gången är jag beredd att köpa expertens betyg rakt av. Det blev 3–0 till LHC mot Frölunda, det kunde ha blivit betydligt mer och Wikegård avslutade tv-sändningen med att säga efter överkörningen: ”Klockren match! Den bästa jag sett Linköping göra på flera säsonger.”
Jag håller med.
Fasen, det här var imponerande. Med fler av insatser som den här blir det en kul vinter. Det var tredje raka hemmavinsten och nu gäller att även knäcka bortakoden. Det borde inte behöva så stor skillnad på prestationerna efter en resa med buss eller flyg.
Av någon anledning (hörde jag vädret?) kom bara 5 500 åskådare och det var väl det enda som var trist med LHC-kvällen. Underhållningen var värd mer och inget snack om att det var höstens vassaste match. Kreativt framåt – och hur stabilt som helst bakåt mot ett lag som jag själv tippat ska ta SM-guld.
”Jag måste kolla om mina spelare är friska”, sa tränaren Roger Rönnberg efteråt och det sa väl något det också.
Många var bra, Marcus Högberg höll första nollan och fick pris som matchens lirare. Inget fel i det. Det var ett antal vassa parader, men ärligt talat: hur många öppna chanser släpptes egentligen till framför Högberg?
Ja, inte var det många.
Många var bra och Jesper Pettersson allra bäst i min bok. Vilken skillnad jämfört med i fjol. Om inte backen täckte skott med hela kroppen (och det gjorde han), var han alltid på rätt plats och behöll hela tiden lugnet med pucken.
Mycket snack om situationen när Carl Klingberg fick matchstraff för tacklingen på Broc Little. Där håller jag inte med ovannämnde Wikegård som inte tyckte att det var något alls, men matchstraff? Nja. ”Svensk hockey måste sluta upp med att ta och skrika efter matchstraff så fort det är något”, skrev jag efter att Jesper Pettersson skickats av isen när lagen möttes i Göteborg och jag skulle kunna skriva samma sak nu.
Vackert med gulblåa inslag i publiken för att hedra och visa respekt för de omkomna i hemska terrorattacken i Bryssel i måndags.
Man kan tycka att idrotten aldrig känns mer oviktig än när sådana här saker händer. Men är det inte på sitt sätt också tvärtom?
Det finns få saker att samlas kring som idrotten, som kan vara någon slags fristad och som kan öka gemenskapen i en våldsam värld där vi aldrig får låta vänja oss vid terrorns vidriga ansikte. Tillsammans är vi starka, som en klubb här i närheten brukar uttrycka det.