Lyfter du blicken från kylslagna Behrn arena – där det inte är alldeles rätt att träffa rätt på tangenterna med stelfrusna fingrar – och tittar ut över fotbolls-Europa ser du att Bayern München, Arsenal, Barcelona, Roma, Chelsea, Lyon, PSG och Wolfsburg är framme i kvartsfinal i damernas Champions legaue.
Stora klubbar i stora ligor. På både herr- och damsidan. Det är ingen tillfällighet och det finns inte mycket som talar för att vi inte står inför en liknande utveckling i Sverige.
Nu har IFK Norrköping tagit steget upp. Häcken, Hammarby, Djurgården och BP har varit där ett tag. Malmö FF, IFK Göteborg och Elfsborg rusar genom seriesystemet och kan snart vara där. Ingen vet hur det ser ut om fem år, men jag tror ju att renodlade damföreningar som tidigare dominerat får svårare att hänga med.
Fortfarande är LFC bättre än Norrköping. Fortfarande är Rosengård bättre än Malmö. Å andra sidan har IFK och MFF helt andra möjligheter att växa. Det är så den moderna fotbollen ser ut och på många sätt är det kanon. Så klart av jämställdhetsskäl, men också intressemässigt.
Med större klubbar ökar genomslaget, publiksnittet och kraven för att konkurrera.
Det är Linköpings FC:s allra största utmaning just nu.
LFC-insatsen i premiären i Örebro? Tja, riktigt, riktigt bra. Bättre än jag trodde. Det blev 3–1, det kunde ha blivit mer och den första halvleken var rent av femstjärning. Många var bra och mittfältsduon Olga Ahtinen och Saori Takarada allra bäst. Med insatser som den här har vi en kul säsong framför oss.